fredag 13 juni 2008

Hur bra får fredagen den trettonde bli

Idag. Super. Just Perfect. Allt flyter på och livet ler. Räkmacka, gräddfil, You Name It.

Jag vaknade i utmärkt skick. Detta trots nattens många knuff på en supersnarkare, särskilt efterhans firande av födelsedag efter körövningen och det blev s.a.s. rätt tidigt. Men jag själv hade faktiskt gått tidigt i säng kvällen innan, hade varit på promenad och allt Det Där Rätta, och sov hur bra som helst. Hade goda, fascinerande och upplyftande drömmar. Mellan knuffningarna.

Morgonens Pilates (golv, dvs. matta på fredagar) gjorde jag förstås också hur bra som helst och var hur vig som helst och kunde knuffa näsan i knäna med raka ben. T.o.m. armhävningarna gick bra. Jag menar hur bra får det bli! Uppmjukad, uppiggad och aningen svettig men i bytt T-shirt gick jag till kontoret, fixade några kopior av vår sales-DVD som J skulle ge åt ett prospekt. Sprättade upp kuvert, betalade räkningar, arkiverade dokument, gjorde annat kompetent och sådant man gör när man har huvudet på plats och, framförallt folks, Control.

På väg ned från kontoret stötte jag på vår granne på samma våning och vi tävlade i att skryta om våra nya fantastiska barnbarn. Varma hälsningar om god helg utbyttes och jag gick lycklig ner för den nystädade trappan, ut på den soliga eller skuggiga (bara att välja sida!) gatan, de några kvarteren hem. Solen sken och vinden var behagligt svalkande.

Trallalaa.

Nyttigt mellanmål, dusch, klädbyte, allt viktigt tas med (nycklar, mobiltelefon, pengar, glasögon, näsdukar och Lipsil), ta ut bilen (perfekt backande och inkörning i bilhissen förstås, fattas bara annat!) och åka till butiken. Med finns både shoppingkärra och kylväska. Perfekt. Vad annat en dag som detta.

Perfekt parkering på en skuggig plats. Det var lite knepigt för jag närmade mig från höger till en smal plats, men On a Day Like This!. Klart att det lyckas. Det handlar ju om att få skugga för planerade kylvaror som inte ska lastas i en för varm bil. Just Perfect Me.

Det var lite tomt i hyllorna men jag fick förstås allt på listan. Lucky me! Jättevälpanerat alltså. Hur bra får man bli.

Hemma gjorde jag en ytterst välsmakande soppa (med sopprötter och salchicha blanca) och en smaskig efterrätt som alla älskade (apelsinris, recept ur min kokbok från skoltiden under sextitalet). Cooking with Fernet Branca. Annars hur underbart som helst men tungan kan vara lite bedövad när man ska provsmaka. Det får gå på magkänsla. Men förstås blev det perfekt. What else.

Little Miss var på strålande humör och visade alla sina nya verbalinriktade och andra talanger. Big Sister var duktig, hjälpte med dukningen, kaffet och öppnandet av den inbrottssäkra kexburken.

Sonen mixtrar med digireflexkameran som svärdottern har fått i födelsedagspresent gemensamt av honom, hennes föräldrar och oss. Till slut får också hon pröva.

Diskmaskinen går, jag har handdiskat det som inte fick plats (plus de ryska kopparna förstås, de är ändå no-no för diskmaskin). Eventuellt kronar jag denna sååå perfekta dag med att torka för hand och placera allt in på sina platser.

Idyllen börjar spricka lite. Fram till i morgon har de ju torkat helt på egen hand ändå.

Dagens flasback
Under våra första år här hade vi ingen diskmaskin. Det fanns diskturer. För hela familjen. När vi äntligen fick vår första diskmaskin här blev den både kramad och kysst av våra barn.

1 kommentar:

Heidi sa...

Helt fantastiskt, så här borde alla kunna klappa sig på axeln ibland, istället för att bara ta det för givet att allt går bra! :)