tisdag 30 december 2008

jul är det bara på kvällarna

Vid det här laget är säkert alla trötta på allt vad jul heter, men här kommer bilderna ändå. Bara några, jag tvingar inte på bilder av URfin hemgjord konfekt som dottern fixade eller de URfint dekorerade pepparkakorna, sådana bilder svämmade Norden över av redan i advent.

Nåväl, på de här breddgraderna infinner sig julstämningen inte dagtid:

Utan det måste bli lite mörkt först:

Julaftonens medelpunkt dyker in i ett av sina paket:

Juldagens outhärdligt härliga cavaindränkta lättja:

Bloggtorka

Jag har trillat av rutinen. Och det är lite undantagstillstånd här med julfirande, mellandagar och så.

I kväll ska vi i alla fall äta ost, dricka rödvin och spela Skipbo och/eller Trial Pursuit på spanska.

Och så ska jag nog försöka peta mig till Pilates i morgon bitti för efter det håller gymet stängt en vecka, fram till efter Reyes, dvs. de tre konungarnas dag.

torsdag 25 december 2008

Så här är det just nu

Jag har hämtat en sista Carlos III för i kväll och ett stort glas vatten för natten. 

I vardagsrummet sitter dottern och hennes man och ser på DVD, Faulty Towers tror jag. De har ljudet på tyst, så att vi inte ska bli störda. Det blir vi inte. Vi hör inget. Bless them. De är här, till vår stora glädje. Så stor att vi kanske inte riktigt fattar omfånget just nu.

J har däckat på sin madrass här i vårt "bibliotek" där vi bor under dotterns och hennes mans besök. Det är inget stort rum, så när min madrass är nedfälld på golvet måste jag trampa över den för att nå dörren om jag t.ex. sitter vid datorn och vill gå ut ur rummet. Men vi sover gott här. Vi har allt vi behöver. Framförallt kommer vi bra överens och det fungerar att bo så här. De har solat ute i dag och deeet hörnini gör mig lycklig.

Jag är också så lycklig för att la Nuera har fått ett meningsfullt arbete. Jag är så lycklig för mina barn och min och deras familjer. På riktigt.

[Edit: Jag tog bort en bit som inte hör hemma just i detta inlägg. Senare.]

J snarkar, måste få honom att svänga till andra sidan.

Godnatt, folks

Juldagskväll

Två dagar gick utan att jag ens hann tänka på något som inte ingick i den kritiska kedjan. En dag, dvs. i dag,  har gått i den totala lättjans tecken, precis som en juldag ska vara. I morgon är det halvledigt. Årets lättjefyllaste dag är på väg att vara förbi.

Ja julafton avklarades, alla fick sina paket, det fanns för mycket mat, allt det vi orkade äta eller inte orkade äta var gott och framförallt så var stämningen familjär och varm. Den finlandssvenska andelen sjöng snapsvisor som de andra stämde in i så gott de kunde och vi drack Marskin ryyppy ur marskens spetsglas. 

Gravlaxen glömde vi ta fram på bordet, men tre sorters sill, svampsallad, sillsallad utan sill (rosolli), kålrotslåda och morotslåda hade framgång i UK-kretsarna. Så åts det brittisk skinka (jaaa, det är inte bara turkey) och Christmas pudding. Den bortglömda gravlaxen plus sås delades ut vid avfärd. Så tror jag att det blev kvar någon komponent vi inte hann eller orkade med. 

Little Miss hade huvudrollen förstås. Utan att förbigå A och L, La Nueras adoptivbror och -syster som båda har Downs. L är mera lågmäld, A uttrycker mera vad han tycker och tänker och nämnde flera gånger om hur lycklig han är när familjen samlas. Det ni.

Nu halkar jag in på ett s.a.s. Love Actually-ämne. La Nueras föräldrar miste, efter La Nuera, en dotter som endast levde sex veckor pga. ett sällsynt kromosomfel. Så att de adopterade inte bara ett utan två barn med kromosomfel. Dessa barn är lyckligt lottade, inte för att de har kromosomfel, för det vill de inte ha, men de har föräldrar och familj som älskar dem och som stöttar dem i allt.

Vad vi nordbor är ovana med är crackers och partyhats på julafton. Det tycker vi att hör t.ex. nyårsafton till. 

Men insikten om att allt inte fungerar som man själv är van vid är en tankeställare. Den kunde vara en global sådan.

Det här var hörni ett spretigt juldagskvällens inlägg. Men det är ungefär såhär mina tankar är just nu. 

måndag 22 december 2008

Dagen D

De ska nyss ha landat i Alicante. Läget är nästan under kontroll. Deras sovrum och badrum är "kattsanerade". Lunchens ingredienser är införskaffade. Sonens familj kommer också. Pepparkakorna väntar på att bli dekorerade. Sängar behöver ännu bäddas men det tar vi sen tror jag.

Little Miss har en liten boll som väntar på bordet. Hon älskar att rulla en boll av och an, att ge och ta och när man tackar så bockar hon djupt och flera gånger med huvudet. Och så skrattar vi. Får se om hon alls minns dottern som var här i mars. Hmmm, två månader gammal var hon då.

Mera följer. Nu ska jag fixa till maten.

fredag 19 december 2008

pepparkakor

Doften av pepparkakor sprider sig överallt inomhus. Big Sister orkade med drygt halva degen, sedan ville hon dekorera ett urval av figurerna med kristyr av tre olika färger som vi hade kvar från i fjol och så gjorde jag resten själv.

Det här med att över huvud taget röra en pepparkaksdeg är ett ganska gammalnytt eller nygammalt och Farmor-relaterat fenomen. Det fanns en paus utan pepparkaksbak, med uppväxta barn, jular på tumanhand eller någon udda gäst. Och så kommer Big Sister in, som på den tiden inte ens var Big Sister utan ett bonusbarnbarn. Och så kom pepparkaksdegen in i figurerna igen. Det hade jag faktiskt inte tänkt på förr. Livet överraskar.

Och så funderar jag, finns det flera överraskningar. Den som lever får se.

torsdag 18 december 2008

Svartmörkt

Jag har just suttit ute en stund. Välklädd förvisso, termometern visar åtta grader och näsan tänkte bli lite kall. Tacka vet jag fuskpälsen.

Sitta ute gör jag inte normalt i vintertider. Men när julens ljusrader lyser på räcket, granen lyser inne och det inte blåser för mycket, ja, då finns det magic. Och så tänker jag att kanske vi gör det här när dottern med make kommer. Kanske vi slörpar i oss glögg, kanske skumpa. Väl inpälsade men njutande av den skarpa och fräscha luften. Ja, kanske blir det så kanske inte. Vi får se.

Hamnens ljus blinkar, till höger syns ljusen från urbanisationerna lite längre söderut, himlen är svartmörk och lampremsorna på räcket lyser och säger att nu är det jultid.

"Festen var skapande paus, ett avbrott i skeendet flöde, inte ett skimrande stråk som kom och försvann".

Detta är ett (eventuellt felaktigt återgivet) citat ur en kantat som jag var med om att sjunga i Åbo. Det var På Den Tiden. 

Ja hörni, så här känner jag mig just nu.

Torsdagen inför julafton nästa onsdag

Tillvaron har gått critical path inför jul en tid redan. Känslan av att vilja skippa hela julen har nästan infunnit sig. Fast inte på riktigt detta år, vi har så synnerligen kärt besök på väg och det finns så mycket annat som känns så viktigt. Familjesamvaro i stora mått.

Nu börjar det i alla fall infinna sig en känsla av, om ändå inte kontroll, men att det är starkt på gång och på väg. Och nu är det dags att börja njuta också.

Och nu när J har hämtat julsakerna från garaget, klätt granen och monterat ljusslingorna på räcket ute, jag har slabbat ihop pepparkaksdeg för bak i morgon med Big Sister, J är på väg efter kvällsmål, det är mörkt ute och granen och ljusslingorna är mysiga, julmåltiden finns på en gemensam lista som vi bockar av och ja, vi har inte skickat några julkort detta år (ännu åtminstone).

Men stresstoppen har lagt sig. Det återstår mycket att göra, men det blir nog bra detta. Jag har på känn att det blir en jul som kommer att väga mycket i raden av jular, av vilka sanningen att säga vissa har vägt ganska lätt och kunde ha förbigåtts. 

Inte denna. Inte denna.

onsdag 17 december 2008

Julförberedelser det också

Vi kom överens i går om att J ser över sina skor och gör sig av med dem han inte längre använder, dammsuger skorna och skogarderoben. (I den här familjen är det inte jag som har det flesta antalet skor.) Detta skedde inte. Det kommer inte heller att ske i dag. 

MEN före måndag ska alla sovrumsgarderoberna vara rensade, dammsugna och putsade. Katten ska borstas flera gånger (helst dammsugas, men det går den inte med på...) och hela hushållet ska dammsugas och moppas riktigt ordentligt. Dammtorkas. Egentligen katthårsputsas. Vår svärsom är allergisk. De ska vara här två veckor.

Bäst att vi slår på golvvärmen i duschrummet så att katten trivs bra där. En förförande mjuk filt eller matta kanske också.

tisdag 16 december 2008

Me, a Hitler

Just nu agerar jag rollen av organisationsHitler för den gemensamma julmåltiden. Känner jag som.

Samtidigt har jag läst genom gamla (det som vi alltid har haft) recept och noterat vad jag behöver anskaffa för att fixa till det som behövs.

Skrivit ut en lista som jag gjorde över anskaffningsvirke.

Jag har sänt en tabell med "items" till min son och till min dotter. 

Har jag gjort mitt bästa or have I not??

Det är molnigt idag, eller

Vi har fattat viktiga beslut, om än alla inte är vad vi hade önskat. Det ger en ökad stadga i tillvaron, lindrar magontet och förbättrar nattsömnen. Det viktigaste och plågsammaste beslutet är att vi inte kan åka till Sydafrika med våra vänner i februari. Ifall inte en mycket stor gåva faller från himlen före det. För vi har drabbats av det ena (ekonomiska) bakslaget efter det andra. Sådana äro tiderna och vi beroende av dem.

Done. Nu ska vi koncentrera oss på julfirandet. Jag har letat fram gamla goda recept på pepparkakor och morotslåda andwhathaveyou och snart ska jag göra listor på ingredienser som behövs.

På fredag ska vi baka pepparkakor med Big Sister. Denna gång ska jag göra en bättre deg än i fjol. I fjol misslyckades jag för första gången med degen, för jag glömde dubblera sockermängden trots att jag dubblerade alla andra ingredienser. After all these years med samma recept. Det bara inte fungerade och allt slängdes. Suck.

Big Sister, som inte glömmer saker, har påpekat om detta ett antal gånger. 

Men som jag ser det, nu är det bara roliga saker som väntar.

måndag 15 december 2008

Vedermödor, eller

Det har varit pinande kallt ute i dag. Polarvindar. Dock så har vi inte behövt sitta fast 7 timmar i snöstorm som vissa bilister på andra håll i landet. Men ändå, kallt. Klar sol i alla fall.

Dagar som denna uppskattar jag särskilt när solen skiner in och värmer, och framförallt, framförallt att vi inte behöver frysa inomhus. 

lördag 13 december 2008

tio dagar till julafton

Julen håller på att ta form. Vi har haft "arbetsmöte" i dag kring lunchen med sonen och familj.

Det blir nog bra. Känns dock lite pressat just nu. Inte riktigt under kontroll ännu. Julafton firas under nya former och det finns t.ex. tills vidare inget fast beslut om när julklappar delas ut -- julaftonskväll eller juldagsmorgon. Skandinaviska och brittiska traditioner ska sammanjämkas.

torsdag 11 december 2008

Bloggar and stuff

Som det säkert redan har framkommit av ett och annat så läser jag runt på olika sorters bloggar. En del för att de ger en fix, en del för att de ger ny input av vilken en de gillas, en del inte, en del för att de för mig vidare till nya bloggar med nya vyer av vilka jag inte nödvändigtvis väljer alla. Jagmenaratt jag inte ödar min tid på att läsa om 25-åringars musiksmak. Däremellan ramlar jag in på givande platser.

Vad jag ändå gör är att då och då poppa in på de "olämpliga" bloggarna bara för att konstatera hur långt borta jag är från deras universum men det är ju aldrig fel att ha ens lite koll på vad som pågår även om man själv står utanför. Och tänka vissa tankar.

---

Och förresten, i en artikel i ett spanskt magasin härmomveckan fanns en artikel om kvinnor kring/strax under  60 och det konstaterades att de "i den åldern är befriade från de faktorer kring sin feminina karaktär som från tonåren har präglat deras tillvaro". 

Vilken eufemism. Geee. What can I say. I feel sad.

Kontraster

I morgon förmiddagser jag inte fram emot direkt för vi måste hålla ett möte för att behandla äckelärenden. Pengar, eller närmare sagt bristen på dem i dessa kristider och hur närmaste framtiden ska bemötas och med vilka arrangemang. Jaja.

MEN. Fyratiden bär det av till Elche där vi ska boka in på ett hotell och sedan åka med spanska bekanta till Club Náutico i El Campello för att delta i Gran Nit del Cava 2008 (det är på valenciano och betyder galakväll med cava). Menyn ser läcker ut med Jamón Iberico i olika former, sjömat i olika former och framförallt flera olika sorters cava -- Rosa, Brut Nature, någon ny sort som introduceras just den kvällen...

Så övernattar vi i Elche och kommer hem till klockan 12 på lördag då det finns plikter att sköta.

Lärdomar i vardagen

Det gott med morot som mellanmål när man sitter och jobbar.

Men det går inte att tugga på morot och tro att man kan nysa med munnen stängd.

Som tur var nös jag av gammal vana ut mot golvet, det hade blivit ganska geggigt kring datorn annars.

onsdag 10 december 2008

En kväll som den ibland ska vara

Jag är trött. Det var en adrelaninstinn dag i går, plus den helt osannolika kvällen. Inte helt ung som jag är, känns det idag.

Jag tänder ljus i våra marimekkolyktor, två blåbärsblå, två lingonröda, varannan, bredvid en snöripa i glas och en liten mörk Aaltovas med lite "gräs" i. (Jag försökte ta foton, men nixnax, det blev inte som jag ville.)

Hursomhelst, vi har ljusfladdrande lingon och blåbär i den finska naturen, kvällsmys och jag läser en bok.

Bra så.

rubriktorka

I morse gick jag på Pilates fast jag nästan inte hann och nästan inte orkade. Ingen medalj åt mig, utan långt minus i kanten för att jag ens övervägde att kanske inte gå. Så sällan som jag har hunnit dit på sistone.

Gruppen har varit rätt liten de senaste veckorna. Folk är förkylda, upptagna, lata eller så är det "för kallt". Vi har faktiskt några gånger haft morgontemperaturer under plus tio.

Jag bad vår tortyrledare lägga på lite mera motstånd på min maskin. Här behövs starka muskler. Hur ska jag annars orka lyfta Little Miss?

Sorry

Det går inte. För det är ordernumren på mina senaste uppdrag.

Hur jag nu råkade se den här uppräkningen som jag använde får att ånyo uppdatera mitt Tradosminne efter vissa inställningsmissar.

Note to myself: Go to bed.

Sifferserie

35077, 34940, 34856, 34851, 34678, 34244, 34205, 34062, 33236, 32491, ...

Räkna ut hur serien fortsätter.

tisdag 9 december 2008

En kväll i ett visst sällskap

När vi åkte hem i hällregnet från tillställningen så undrade jag hur jag riktigt ska beskriva kvällen.

Under vilken jag kom på mig ett antal gånger med att bara stirra i bordduken och undra var jag riktigt var och vad som riktigt händer.

Först hölls ett möte under de vanliga formerna. Så var det "pikkujoulun vietto", fira lillajul,  som gick ut på spansk) middag i (finska) julens tecken. Så där ungefär.

Stället där vi var är ingen mysig liten restaurang precis. Det är avdelat i flera utrymmen för att ta in olika sällskap, en industriell restaurang so to say. Pool ute, som inte just nu är aktuell.

Vi satt i ett hörn av huvudsalen i vilken det också fanns en barbershopkör som sjöng sitt. Bakom den dåligt ljudisolerade glasväggen firade ryssar ett femtioårskalas med karaoke och strippa och allt. I vårt sällskap sjöngs det finska julsånger med sångledare och allt. On hanget korkeat nietokset, Silvian joululaulu, med tillhörande patos. Detta medan de we-have-seen-it-all spanska servitörerna skötte sitt. Jag kan dock bara tänka mig snacket bakom disken.

Vi hade med oss två paket. Vi fick ett. Det var en rosa flodhäst (från Ikea tror jag). Den var ganska mysig och går nog till Little Miss. 

grow up, will you

Jag är på väg till en jultillställning. Så mycket kan jag säga att den inte är spansk. De ska finnas en jultomte och alla ska ha med sig ett paket på x euro.

Please. Varför ska vuxna människor få ett paket med något i de flesta fall helt onödigt i? Går det inte att skänka till välgörenhet i stället? Bjuda bordsgrannen på en drink?

Eftersom det nu är för sent att protestera i formell ordning så skaffade jag för J och mig två saker som jag kunde stå ut med att få ifall de råkar komma till oss: ett paraply och en fotoram. Men jessus, hela idén. Gee, I'm speechless.

Interesting, but hardly amusing. Olisi kirveellä töitä. Just you wait.

måndag 8 december 2008

La Immaculada

Just nu ser vi på lokalteve hur La Immaculada Concepción, den obefläckade avelsens jungfru (eller hur det nu är) och stadens skyddshelgon, bärs ut ur kyrkan och ska bäras längs gatorna inbäddad i blommor och ljus.

Man kunde ju ha gått ut och tittat. Träffa bekanta och obekanta. Se på spektakel. Vädret är inte oävet. Men lata som vi är så blev vi hemma.

söndag 7 december 2008

Avskedsbild Little Miss och Farfarsmor

Little Miss ger en avskepspuss till farfarsmor. Med all intensitet. Dockan väntar snällt på stolen. Detta var alltså i fredags. Den kronologiska ordningen går litelost här.

Första medvetna steg

Little Miss har redan en tid tagit omedvetna steg när hon är ute efter något. Att gå själv har varit strax under ytan en lång tid.

I går ställde hon sig upp helt utan stöd, på något vingliga men fungerande ben, och gick flera steg, inte till mamma som var närmast utan till fammo som var lite längre bort, och så var hon sååå nöjd och lycklig. 

Den lilla apan håller på att upptäcka på riktigt att det går att gå. Heeeey, here we come!

lördag 6 december 2008

Den 7 december 2008 och en lokal kör i Torrevieja

Toaletten fanns bakom den improviserade baren. Kylskåp hade baren inte, frigolitlådor fungerade som kallförvaring.

Toalettdörren hade inget lås, så J stod vakt medan jag var där inne. Det fanns en toastol, toapapper, ett handfat och pappershanddukar. Och en trasig skrivare i ett hörn. Inne på toaletten.

Det var (och är för de fortsätter, jag bara gick hem tidigare när det sannolikt aldrig slutande sjungandet tog vid) en "comida de coro" i organisationens och improvisationens tecken. 

Vi kommer in, det finns olika sorters tapas, bröd, sallader på borden, ute ryker en grill från vilken de kommer lammkött och salchichas. Vin andwhathaveyou i baren.  Detta till att börja med. Solen skiner, grönskan blomstrar.

Så kommer tre sorters paella. Med sjömat, med kyckling och med grönsaker. Så följer en lite söt någonting som jag inte vet vad heter. Så delas det ut konfektaskar längs borden. Så tårta. Kaffe. Drinkar. En del sitter inne, en del ute. Solen är ännu rätt eftermiddagsvarm men snart kommer kvällskylan.

Den här gruppen av människor är bland det sista outspädda som finns i stan. Många av deras avkommor har sökt sig annorstädes. Det kommer in nytt.

fredag 5 december 2008

Historien om de två spanska siameserna Albert och Gilbert

[S.a.s. på begäran av allmänheten] Ta fram näsduken.

Sommaren 1995 var sonen och dottern på Finlandssemester hos släkten. Ämnet katter hade diskuterats och för att göra en lång historia kort fanns det två kattungar som överraskning när barnen kom hem igen. Vi trodde vi hade köpt honor (det ÄR svårt att bestämma kön på små kattungar) och namngav dem därefter men första kontrollbesöket hos veterinären gav annat besked och så fick de nya namn.

De blev tidigt av med sina manliga attribut, för särskilt siameshanar bara går det inte att ha i möblerade rum när det är löptid. Av detta har jag tidiga erfarenheter från min ungdom när mina föräldrar för synnerligen dyra pengar köpte en siames med imponerande stamtavla (med Grand Champions osv.) , Gunsjö Frosted Gilbert hette den. Denna katt blev inte åtgärdad i tid och både klättrade i gardiner och pinkade i min pappas flygel, vilket tänkte bli hans död, men så dyr som den hade varit så blev det sas. avknoppning hos veterinären i stället.

Våra spanska siameser Albert och Gilbert har alltid varit innekatter. De har varit på gräs några gånger, men det var krypande i lågt läge och bakåtstrukna öron. Ingen framgång direkt

När vi flyttade inom stan till en lägenhet med öppen terrass tog det minst en månad innnan de vågade ta sig till ytterkanten.

När vi flyttade till den lägenhet där vi nu bor så tillbringade de första månaden under sängtäcket. Siames = konservativ. 

Den sorgliga vändningen kom förra hösten när båda insjuknade i leversjukdom (orsak okänd men misstänkt, inte mer om det) och vi märkte ändringen för sent. Katter äter dåligt, katter går ner i vikt - det går småååningom, man märker inte,  och då vi äntligen petade oss till veterinären var läget allvarligt.

Jag utelämnar här alla dramatiska scener med tvångsmatning av katt, men jag har vissa ärr och det finns fortfarande fläckar i kökstaket. 

Hursomhelt, Gilbert började visa ett visst intresse för mat och vatten medan Albert hade gett upp. Envis hade Albert alltid varit och nu hade han bestämt sig för att ge upp. Jag vet inte vems själ den katten hade, men långa vägar innan vi fattade att katterna var sjuka så kom Albert i famnen eller satte sig nära och tittade med en riktigt lång och outgrundlig blick som han aldrig förr hade gjort. Detta upprepades några gånger och jag undrade vad den ville ha sagt men min idiot såg inte tecknen.

Nejmenhörni, det här blir väldigt blött. Men så här var det. På riktigt. Och nu skriver jag om det.

Hursomhelst. De var svaga. Låg mest på sängen i vårt sovrum. Gilbert blev småningom mer intresserad av mat, Albert ville inte ha någonting. Blev sämre och sämre. Vi fattade ett tungt beslut. Vi fick tid hos veterinären efter nästan en vecka. Under tiden gav vi Gilbert mat och vatten som han åt och drack och så tvångssprutade vi vatten i Albert vilket han på ett sätt uppskattade i sin svaga situation. Maten hade vi gett upp för hans del. 

Så kom dagen. Albert fördes till veterinären en sista gång och det var mycket gråt. 

Gilbert var fortfarande svag och det tog mycket tid innan han repade sig helt och vid det laget hade han glömt sin bror. För så fungerar katter.

Vi har inte sett något som helst tecken på att Gilbert skulle söka efter sin bror. Vi hade tidigare tänkt att om det händer något åt den ena av katterna måste vi säkert också fixa bort den andra. Men så blev det inte.

Nu har jag skrivit hur det gick. En och annan tår har fallit. Men jag är fortfarande inte på det klara med vilken och vems själ Albert riktigt hade i sig. Något speciellt var det i alla fall.

Och våra katter var/har aldrig varit utomlands. Varken Sverige eller Finland eller något annat.

Jag har aldrig varit med om detta förr

Bordet är dukat, ljusen tända, maten varm på spisen. Allt fix färdigt. Jag hann t.o.m. tömma diskmaskinen. Dra ett varv med trasan över diskbänken. Hinner skriva ett par rader. 

Ja hörni vilken supervärdinna det ännu blir av mig bara jag blir tillräckligt gammal.

torsdag 4 december 2008

En katts besattheter

Vi har alltså en drygt 13-årig siameskatt som heter Gilbert (en sorts spansk siamesvariant, för den är inte rensasig i meningen pedigree). Drygt tolv år av sitt liv levde Gilbert med sin bror Albert, men för drygt ett år sedan var båda väldigt sjuka och Albert gav upp och måste förpassas till katthimlen.

Hursomhelst, Gilbert lever sitt kattliv med oss. 

Jag jobbar vid datorn och Gilbert väntar i gången på att jag ska stiga upp och ge honom "lite mycket mycket kel". [Och jo, ni ser både dammsugare som inte har förpassats i städskrubben och en shoppingväska med saker som borde föras i lager, men sånt är livet.]

Gilbert ligger längs den varmaste värmeslingan som finns under vårt badrumsgolv. Mest hela dagen och mest hela natten. När han inte busar med gångmattan eller härjar i största allmänhet eller kräver kel i synnerhet.

Fredagsplaner

The Buckets ska åka hem till Finland på kvällen men före det ska vi ha en fredagslunch med sonens familj och dem. Enklaste möjliga protokoll för det blev bestämt först i dag och jag har beting att avverka. Dock, den sista sista samvaron för denna gång är det viktigaste. Och framför allt för dem, en sista glimt av Little Miss. 

Senare på kvällen ska jag vara kvällsbarnvakt hos sonen då han och la Nuera ska gå ut och fira sin bröllopsdag som var i tisdags.

Till lunch blir det Soldatens ärtsoppa med svenskt knäckebröd, inhandlat av J i dag i skandinaviska butiken. Så måste jag nog fixa något till kaffet också, men det får vi ta i morgon.

Improvisando sobre la marcha.

sommarbild och gratulationer

I morgon fyller min mamma 87 år. Eftersom jag kanske inte hinner blogga i morgon skriver jag om det i dag.

Bilden är tagen den 27 juli i somras. Det var en av de få fina dagarna den sommaren. Jag var på besök och hon och jag var ute på min systers stuga som de har övertagit efter mina föräldrar. Eftermiddagssolen sken varm och min mamma njöt av att diska utomhus.

Hon är frisk som en nötkärna. Med den här farten är det sannolikt att hon får uppleva minst en eller flera liknande eftermiddagar nästa sommar. Det skulle jag vilja ge henne i födelsedagspresent där hon nu vistas i det nordiska vintermörkret.

onsdag 3 december 2008

Alicante flygplats och Torrevieja

Jag väljer att ta mina synpunkter på kommentarerna upp här i bloggen.

För tillfället anser jag att en taxi är det bekvämaste alternativet. Det är på gång, obs på gång, att fixa spårväg och före det någon typ av expresslinje, men jag kan inte säga något om detaljer eller tidtabeller. 

Det kommer alltså att fixa sig i någon framtid men jag skulle i detta skede rekommendera att helt enkelt ta en taxi. 

Nejmenhjälp sedan när blev jag omvandlad till turistinfo?

Välkomna dock med alla sorts frågor. 

Och hörni nu häller jag upp en Fernet Branca och ett jätteglas vatten och så ska jag läsa en god bit på den andra boken av 44 Scotland Street som handlar om olika människor och en stad jag gillar mycket. Edinburgh.

Andra planeter

Jag var hos frissan i eftermiddags. Ja, jag blev klar klockan sju, det var mörkt och synnerligen kallt och blåsigt och jag var som sagt glad att komma hem.

Min duktiga frissa är kanske cirka 25 eller så. Jag har gått hos henne länge. Varje besök är registrerat och det håller på att bli betydande mängder data.

Hon lever självfallet i en annan generation, i en annan bubbla. Vi är överens om ett och annat men det är klart att generationsklyftan och livsstilen har sin prägel. Vad som ändå fascinerar mig är att höra hennes synpunkter och åsikter. De må mig vara främmande, och jag kan ibland känna en ilning av vojjnejjherregud, men jag håller min. På så sätt får man höra ett och annat intressant som damer i min ålder kanske inte annars skulle få höra. 

Fortsättning följer om detta ämne någongång senare, men ju har J kommit hem med pizzabiten och den får inte förfaras.

Det finns någon som undrar hur Torrevieja är i januari. 

Jag antar att frågan gäller vädret. Det kan t.ex. vara som i dag. Svinkallt (under plus fem) i morse och riktigt kylig vind men sol. Mitt på dagen fortfarande kylig vind och på gatan kanske plus 15 men på vår sydterrass sken solen och det var på gränsen till hett, kring 25 grader. (På en norrbalkong högst 15 grader om ens det.) När solen gick ner kom kylan tillbaka och jag var verkligen lycklig att komma hem till uppvärmda utrymmen.

Det behöver inte vara precis som i dag. Det kan vara mycket mildare nätter, mycket mindre kylig vind. Det beror på om luftmassorna rör sig norrifrån (typ Sibirien) eller söderifrån (typ Sahara). Vädret kan alltså variera från shorts till vinterrock. Nätterna oftast kyliga, men jag har varit med om kvällar med drygt 20. Allt är möjligt. Utom att det inte brukar regna mycket.

Solen värmer där den kommer åt. Det kan vara som två skilda klimat mellan den sydriktade strandpromenaden med sina uteserveringar där folk sitter i kortärmat och den bakomliggande solfattiga gatan där vinden viner som genom en tunnel och det behövs vinterkläder. Det som gäller här under vinter är SYDLÄGE. (På sommaren gör det detsamma, det är hett överallt.) Uppvärmning åtminstone morgon och kväll.

Havet och poolerna är för kalla att bada i. Ifall man inte är särskilt hurtig.

Summa summarum. Jag brukar säga att vintern i våra trakter är som sommaren i Norden, dvs. man kan vänta sig olika saker, medan vår sommar är garanterat varm (het) på samma sätt som vintern i Norden är garanterat mörk och kall.

Och så tröttnar jag inte på att upprepa: Det är LJUST en stor del av dagen. Solen är varm, särskilt i lä. 

Och om det inte var vädret frågan gällde så får herr/fru/fröken Anonym specificera sin fråga närmare.

tisdag 2 december 2008

Kulturchock

Vi är nyss hemkomna från ett arbetsmöte under fria former inom ramen för ett socialt sammanhang som vi har. Det var hos finländare. Äldre än oss, pensionerade, men inte SÅ gamla. Aktiva människor. Vänliga, artiga och allt det där. Bjöd på skumpa och efter avklarade ärenden var det lite rödvin och snacks.

Men jag är helt utmattad och måste sitta en lång stund och försöka samla mig efter vi kommit hem. Så måste jag ta fram resterna av lunchens pastasallad och hälla upp ett glas drickbart rödvin. Jag måste försöka återställa bäringarna här nu på något sätt.

Det är något jag inte kan sätta fingret sådär riktigt solklart på. Men något är det ju. Annars skulle jag inte vara lite sönder.

De hade nyss ätit när vi kom sextiden. Det betyder middag klockan 17. Föralldel, bor man nästan halva året hemma i Finland, så. Inget så farligt, måste nu bara nämna om det.

Noll small talk factor. "Min mamma som är 92 år gammal har urinvägsinfektion" var frun i husets rätt så första kommentar till vem som nu kom in, mellan de osäkra och gälla skratten. En annan av damerna i sällskapet kunde inte tala om annat än när hon snubblade på gatan och fick handleden i gips och exakt hur länge det var väntetid på och mellan de olika hälsocentralerna och precis vad de gjorde och sade och bemötandet var jättebra och förresten så är båda knäna opererade och doktor denochden som gjorde operationen var förresten här nyligen och.

Den tredje damen i sällskapet, faktiskt drygt tio år yngre än vi och aktiv inom arbetslivet här, fungerar som sekreterare i sammanhanget och sköter klippa klistra med sax och lim och kopiator. Hennes försök att skicka mötesprotokoll till ordföranden för påseende lyckas inte för han kan inte öppna hennes Wordfiler. Eller vad de nu är. Vem vet.

Det är inte så att jag inte skulle förstå att så här ser världen ut för många. Jag har bara inte mött de här aspekterna på så länge och så här konkret. Jag lever i min bubbla där sakerna fungerar på sitt sätt. De gör de här människorna också. Hoppas jag inte störde dem alltför mycket.

söndag 30 november 2008

Alla utom jag

tycks ha tagit fram julprydnader, bakat pepparkakor och pepparkakshus, fixat glögg och myst och haft sig.

Så känns det när man läser nordiska tidningar och bloggar. Visst blinkar det några irriterande Las Vegas-försök till julbelysning på någon enstaka balkong här också, men annars är det ganska lugnt.

Särskilt hos oss. Ett par veckor till åtminstone. Med undantag av en liten julstjärna som jag igår fick av Mrs Bucket och som jag precis nyss kom ihåg att fanns i en väska vi hade med oss i går. Den klarade sitt "bortglömd i väskan"-dygn och småningom får den sällskap av sina konstgjorda gelikar som vi åker efter från garaget, sen när det blir dags.

Avskedslunch

Ja det var det ju. The Buckets åker nästa fredagkväll och nu var vi alla inbjudna till en sista sammanlagd träff. 

Det var ju bra. Little Miss var medelpunkten förstås.

-- Och nu försvann allt jag skrivit och jag måste leta upp det igen -- vad är det som händer?

Hursomhelst, vi hade en fin samvaro och jag tror att Stora Farfar och Stora Farmor fick sin beskärda del. 

That is the main point.

lördag 29 november 2008

Kring klockan 20

Here we go. Få tiden att gå till sängdags. Inte tillräckligt skarp att jobba. Inte tillräckligt lobotomerad för att se på teve.

Inte inspirerad av tanken på Youtube. Handdisken får vänta. Tvättvikning likaså.

One of these days, one of these evenings.

Den sekund som har gått, den har gått

I ett visst skede av vissa kvällar försjunker jag i FOTO-mappen på datorn. Det har jag också gjort nyss. Jag ser på Little Miss som nyfödd och fram till dessa dagar. Drygt tio månader. Vilken utveckling och förändring.

Och inget går att få tillbaka.

Därför, även om det får mig att gå sönder ibland bland allt annat, måste jag se till att haka på och vara delaktig där det går.

Klockan 18:30, nostalgi

I kväll är det studentkörerna Florakörens och Brahe Djäknars julkonsert i Åbo domkyrka. Så har de julfest efteråt.

Det har också vi varit med om många gånger, J och jag. För 30 år sedan deltog vi bland de sista gångerna. Då var jag rätt så gravid och rund med vår dotter i magen. -- Och sådana kringelikrokar har livet haft att i kväll står de där, hon och hennes man, vår svärson, jag vet inte hur mångte året i rad, och sjunger åtminstone delvis samma sånger som då.

Och även om jag inte vill åka till Finland på vintern utom i nödfall och av synnerligen motiverade skäl, så ingår det bland Projekt vi skulle vilja genomföra att infinna oss som åhörare vid en sådan adventskonsert.

Klockan 14

Jag gick till affären, handlade och kom hem igen, utan brottsligt beteende på vägen.

Före det hade jag släppt in katten. 

Halvtolv

Nu kastade jag ut ut katten också och stängde terrassdörren. En krävande och ljudlig siames är inte vad jag orkar med just nu. Dessutom var den extra busig i natt. Rätt åt den.

Jag borde gå till affären men jag vet inte om jag vågar för jag kanske slår små barn och säger fula ord på vägen.

Mycket återstår av dagen. 

Inte så bra

Veckan som gått tar ut sitt pris. Jag har sovit för lite, haft för mycket pumpande adrenalin med mina texter, för mycket frustrerande pusslande, varit tvungen att töja på mig mer än jag på riktigt klarar av fast jag skulle vilja. Man tycker att det går just då, när det måste.

Sedan kommer svackan.

Nu är jag trött på att vara trött. Och Mrs Bucket och julklappar. "Jag har varken tid eller ork att springa runt med er så att vi tillsammans kan leta efter det som jag råkade nämna att jag kunde få i julklapp eftersom jag blev tillfrågad kan vi bara glömma hela saken jag behöver ingenting eller skaffa vad ni vill." 

Jag måste parkera J, ifall att jag lyckas fånga honom i farten och mellan varven även om sådana mellanrum nästan inte finns, framför ett bord och så måste vi göra en krigsplan. Jag vill inte känna mig så här på julen.

fredag 28 november 2008

Zombie

Det är jag nu och det tänkte jag vara resten av dagen. 

Eller kanske jag ändå tar och läser lite på den där revisionsrättens rapport som jag borde vara bekant med i morgon. Den har ett lite roligt stavfel: "Överskit över granskade kontrakt".

Underskit, mellanskit, överskit. En chef i skitarnas värld. En skit till chef.

Nejhörni, bäst att sluta nu.

torsdag 27 november 2008

Jag sitter vid datorn. Jag böjer mig lite framåt, placerar händerna bakom ryggen, böjer mig bakåt igen och tänker jag

Vad ska jag nu skriva om.

För jag har sådan lust att skriva om någonting. Mera händer bakom ryggen. Mera bakåtlutande. 

Tänkbara ämnen är att

- det har varit riktigt kyligt idag, regnat har det också

- det stod en polisbil parkerad framför vår "förbjuden parkering"-garagedörr

- hos Sonen blev jag riktigt ordentligt trött på Sky News som levererar samma nyheter tre gånger inom fem minuter

- vår golvmopp som jag ställde ut för torkning på terrassen har fallit ned i blåsten och regnet och är igen just så våt som den var

- vår katt har kommit underfund med att golvvärmen i vårt sovrumsbadrum nu äntligen är påslagen och katten ligger där mest hela dagarna

- det värsta regnvädret och värsta kylan ser ut att vara över och det fanns faktiskt lite kvällssol i dag

- jag inte inhandlat har en enda julklapp ännu och the Buckets har allt under kontroll

- våra gardiner borde tvättas men att det mer än väl kan hända att detta inte sker före jul (är det störande?)

Och så till slut tadaaaa:

[Ett finurligt avslut som jag inte kommer på just nu]

Och så skulle jag vilja avsluta med ett kraftigt Fuck You men hur ska jag bädda in det så att det ser snyggt ut.

Edit: Nejmen varför ville jag skriva så till slut? Vad är det för uppdämda känslor som tog över? Buckets och julklapparna kanske.

Little Miss-igheter

Nä nu hade jag tänkt skriva om något hur jag fastnar vid datorn men så kommer jag att tänka på att hur kommer det sig att Little Miss och andra småbarn i samma ålder återkommande lyckas ta på sig en min där de skrynklar ihop ögonen och näsan och visar sina risgryn till tänder i ett helt oemotståndligt leende grin.

Livet just nu

Skrivaren spottar ut text som ska granskas i morgon bitti. Jag skriver ut den färdigt för att inte behöva härja och störa för tidigt Klockan sex ska jag vakna. Klockan tio ska jag leverera. Sedan går jag till min fisio som ska försöka fixa mina bakre lårmuskler.

Jag har inte gått på gym en endaste gång denna vecka. Hushållet sköts enligt minimiprincipen. I dag åt vi lunch av rester från i går på ett matbord där vi nödtorftigt skuffat undan kaffekopparna från i går kväll. Dock så har diskmaskinen gått en gång i dag. Jag har tömt kattens toalåda. Fört ut påsen.

Vid min sida av sängen finns en hög med kläder som borde fås i tvättkorgen och i slutändan i tvättmaskinen. 

Och nu är jag säkert en patient "som har förträngt sin situation" men jag är ändå på något sätt lycklig med att vi bor just här, att vi lever utan större krämpor, att Little Miss i går tydde sig till mig när hon blev lite rädd för dammsugaren, att hon i morse var jätteglad när jag kom in hemma hos Sonen.

Att jag i går tyckte att det var rätt så roligt med the Buckets. Och vi undgick inte det vanliga, men ändå.

That is life, folks.

Det man inte dör av osv.

Det börjar kännas bättre det här.

I går kändes det som värsta mardrömmen, med brandsläckning hela dagen, bultande deadline, pissväder som ställde till ett och annat, middagsgäster och ingen tid för förberedelser, farmorande (älskat men denna gång med vissa komplikationer). Detta efter en synnerligen dåligt soven natt.

I slutändan gick allt väl och när vi hade tagit emot the Buckets efter att först ha stängt dörrarna till sovrummet och biblioteket där allt undanskyfflat och ostädat fanns, och smuttade på skumpan så var det t.o.m. ganska skönt. Att bara sitta där och lyssna på historierna var för en gångs skull ganska avkopplande. Insatta i detta vet att då har läget varit ganska tufft.

Bland farmorandet och deadlinebultet och oplanerat förlängt farmorande med Big Sister och Little Miss pga. omständigheter så lyckades jag enligt first things first ha bordet dukat, toan städad och maten någorlunda på gång när gästerna anlände.

Jag överlevde. Och blev stärkt.

tisdag 25 november 2008

Det slår mig

Att trots svåra tider (och vem vet vad som väntar, jag är beredd på nästan vad som helst) så kanske jag någon gång senare, om jag lever så länge, kommer att tänka tillbaka på dessa tider som en lycklig period av mitt liv.

Kvällsmål väntar.

Väder och vind

I dag har det varit KYLIGT. Men det var glasklart. Solen sken. 

I morse var jag tvungen att i flera omgångar beskåda utsikten över byggnaderna och havet. Försökte ta foton, lönlöst,  jag lyckas inte fånga ljuset och stämningen.

När solen gick upp och när den gick ner var horisonten längs havet knivskarp. I det rödskiftande ljuset.

Jag vet att jag upprepar mig själv om dessa saker. Men det slår mig med samma förstummelse varje gång.

Något jag aldrig annars skulle ha gjort

Stiga upp halvsju för att börja jobba. Men nu handlade det ju om att få en hel del avverkat innan jag gick till Little Miss kring tiotiden. 

Men det var det värt.

Och nu sitter jag och fortsätter jobba för att avverka vad som krävs.

Och det är det värt.

måndag 24 november 2008

Farmorerier, nytt försök

I morse när jag stod i duschen kom jag på vad jag hade tänkt skriva i går kväll men som gled in på onåbart område i min teflonhjärna.

Det är det att vi på grund av omständigheter ska farmora och farfara tre dagar denna vecka och det kommer att bli ett knöligt pussel att få det till.

Men det är det värt.

söndag 23 november 2008

strax före pastasalladen och Edit: flera timmar senare

Det inlägg som följer skrev jag strax före lunchen men det blev fel bX-1pyk21 och det lyckades inte. Dock så hittade jag inlägget bland mina "drafts" så här må det komma:

"Den nyss hopblandade pastasalladen får dra sig lite och jag dras som en magnet till min blogg. Jag håller på riktigt på att fundera på ett nytt namn på den. Det nuvarande känns inte bra längre, det är för veligt på något sätt. Det känns inte me, me, meee.

Vi ska se vad det blir av det hela. "

Nu är det drygt sex timmar senare och klockan och huvudet säger att det är dags att sluta jobba.

Jag har hjälpt sonen med familj köra ett antal avlagda persedlar och partiklar till vårt lagergarage och så tillbringade vi en stund i parken, ja det var en sak jag annars inte skulle ha gjort. Fullt av barnfamiljer, Little Miss åkte lilla rutschbanan och njöt storligen av gungorna. Så tittade vi på änderna och gässen, men vi hade glömt att ta matningsbröd med.

Sen så blev det rätt så kyligt, plikter kallade och vi gick var och en till sitt. 

lördag 22 november 2008

And so it goes

Jojo, jag har jobbat på mitt beting, beundrat vädret, bloggat mellan varven, kelat med katten, ätit lunch, läst lite tidning, tittat lite på meningslös teve också faktiskt men det var en så meningslös film jag hamnade på att jag ville inte slösa min tid på den, jobbat igen, tittat ut och bloggat igen.

Så här kan en dag också se ut och den var inte den värsta. Nu undrar jag bara vad jag ska ha för kvällsmål och om jag ska se på meningslös teve eller youtuba på Freddie Mercury eller Billy Joel eller något annat jag råkar komma in på. Leonard Cohen kanske. Eller Povel Ramel.

Så borde jag fylla på diskmaskinen också. Det är alldeles fruktansvärt överbelastat på köksytorna. Som tur är det bara jag och katten, ursäkta katten och jag, i hushållet just nu.

Youtube, here I come. 

Nästan blå timmen

Nu gör ljuset på havet inte ont i ögon längre för glittret är borta. Solen syns inte längre. Havet är intensivt gråblått. Ovanför horisonten finns ett rödskiftande ljus som småningom övergår via något som skiftar i lite gult till en blekblåvit nyans. 

När vi bodde i huset utanför San Miguel tröttnade jag aldrig på att titta ut över pinjetopparna den här tiden på dygnet. Det gör jag inte här heller även om pinjetopparna har övergått i byggnader och en bit hav. Många dagar går jag miste om underverket bara för att jag inte råkar se ut just då eller för att underverket inte inträffar Men som idag, jag råkade stiga ut ur min kammare och - pang - jag måste stå och titta ut en stund.

Ont i ögonen

Jag gick bort från datorn och in i köket efter mera vatten för jag har alltid ett vattenglas stående på arbetsbordet och ajajajj så ont det gjorde i ögonen att se på havet som solen gör så bländande glittrigt.

Jag lyckades ändå ta en titt på termometern som just nu visar plus 30. 

Fåglarnas kvitter gör dock inte ont i öronen och det är ju tur.

Nejhörni det här är en vidunderlig dag. 

Es ist kein Schnee gefallen

Till alla er som sitter fast i snön uppe i Norden så kan jag meddela att på vår terrass är det plus 24 i skuggan och himlen är så molnfri och så blå som den bara kan bli. 

Detta upplever jag som synnerligen skönt efter de senaste dagarnas vintrigare väder då jag nästan började frysa och allt.

Jag har med andra ord en nästan olidligt skön tillvaro just nu. Här sitter jag för mig själv och översätter och har inte den endaste lilla annan plikt i dag. Jo, kattmaten är snart slut och jag måste kanske gå till butiken.

fredag 21 november 2008

Och nu håller jag på att bli påverkad

... av den här besattheten av antalet läsare (eller om det finns någon över huvud taget) som väldigt många bloggare tycks ha.

Så tänker jag så här: What if, alla som läser eller råkar komma in på denna blogg kunde sända en kommentar, hur anonym och kort som helst, typ Hej jag råkade titta in, punkt. Eller H. Eller vilken annan bokstav som behagar.

Jag skulle bara så hjärtans gärna veta om det finns någon som läser och i så fall vilka. Om inte så finns här kanske något att spara för barnbarnen så att de vet något om vem jag var i dessa tider.

Lycka kan också vara

... att äta valda rester av lunchen, dricka en liten rest av lunchvinet, skriva blogg i stället för att se på meningslös teve, sitta framför datorn i en bekväm stol i ett lagom varmt rum och tänka tillbaka på hur dagen var.

Tids nog drabbas vi av krassa realiteter, om och när de kommer.

En bit bakåt idag: Big Sister avhämtades från skolan. Fick chokladkräm med vispgrädde. Tog lite till. Ville inte ha mera. Kom i köket. Såg överbliven broccoli. - "Can I please have some broccoli". - "Yes, of course."

Hur många av er känner barn som föredrar broccoli framför en extra portion chokladkräm?

Inte fullt så ensam helg

J skickade nyss SMS om att de nu är framme i Bilbao. En minibuss full av hängivna bowlare som ska delta i något mästerskap. Det tog dem tio timmar att komma dit.

De ska bowla på söndag också och sedan åker de iväg och beräknas komma hem cirka klockan tre måndag morgon. 

Jag har fixat fredagslunch i dag för Sonen och familj och lördag-söndag ska jag jobba för fullt. Gå tidigt i säng söndagkväll. Före det har jag kört Sonens saker till garaget (urväxta saker från Little Miss bl.a.). Se Little Miss och Big Sister, om än kort.

Så får vi se vem som mår hur på måndag. 

Gyllene rullstol

Denna dam

María del Rosario Cayetana Fitz-James Stuart, la Duquesa de Alba

har nästan 50 olika adelstitlar av vilka 20 är Grande de España, och hennes blod är många gånger om blåare än den spanska kungens. 


Orsaken till att jag skriver om henne är inte att hon har så många adelstitlar, inte att hon har så många palats, inte att hon är rätt så ful och pratar rätt så fult genom näsan och med svag och darrig röst. 

Orsaken till att jag tar upp henne här är för att hon är en mycket stark dam som både gör och säger precis vad vad hon har lust till. Och hon gör det med all stil i världen. Hon är både bildad, kulturhängiven och socialt engagerad.

Så här vill jag se ut när jag blir gammal. Om jag lever till 82. En bekant i Torrevieja sade för flera år sedan att min dotter kommer att köra omkring mig i en rullstol av guld när jag blir gammal, för så framgångsrik kommer hon att bli. 

Visst är det sant, visst är det?

Fotot har jag stulit från nätupplagan av El Mundo. 

torsdag 20 november 2008

Sisu tänkte flytta ut i morse

Men så släpade jag in den och gick till gymet. Men om det hade fortsatt regna lika häftigt som det gjorde en stund innan så hade nog Sisu kanske rymt ut i alla fall...

Och nu ska jag iväg till min fisio så att hon får knåda mina stackars muskler lite.

onsdag 19 november 2008

Det är den 19 november i dag. Vi har haft höstens kallaste dag hittills. Det har regnat i ett par omgångar. Träden på vår gata håller på att tappa sina gulnande löv i väntan på nytändning i mars.

Jag gick hem som sagt från Sonen och familj. Jag konstaterade att jag är klädd i samma kläder som jag använde i augusti i Finland ute i skärgården och ute på sjön.

Det är på ett vis ganska skönt nu. Dagarna kan vara tillräckligt varma för lunch utomhus, kvällarna är kyliga men inte för svinkalla. Vi har uppvärmning inomhus.

Vad mer kan man begära. Jo, lite mindre kris kanske. Kunde inte de här döda tiderna gå över snart?

Morgonrockar i vintertid

Jag är nyss hemkommen (klockan är strax sju på eftermiddagen/kvällen). Jag har avlevererat Big Sister hos Sonen och La Nuera (och förstås Little Miss) efter att ha hämtat Big Sister från skolan. Vi gjorde ostsmörgås och pressade apelsinjuice och så gjorde hon lite läxor. Så fanns det ett par tomflaskor att förnöja sig med på hemvägen, men det kraschade inte på rätt sätt i dag för behållaren var nyss tömd, inga flaskor på botten som gav några spännande ljud. Inget som gick sönder på rätt sätt.

Halvvägs hem noterade jag en señora som förde ut sitt skräp i en av avfallsbehållarna på gatan. Det är egentligen mot reglerna för det är först från och med klockan 20 som man får föra ut organiskt avfall. En nästan-vinterkväll nästan klockan 19 med en utetemperatur som inte medför luktproblem finns det å andra sidan nog ingen polis bakom hörnet.

Hon var, som flertalet hemmaseñoror vintertid, klädd i morgonrock. Det finns de som tror att dessa hemmafruar aldrig klär på sig utan går klädda i morgonrock hela dagen. Fel och rätt. De klär förvisso på sig men så tar de på sig morgonrocken ovanpå för det är kyligt inomhus och det gäller att klä sig varmt, för uppvärmning det undviker man in i det sista. Så är det åtminstone för den äldre generationen. De yngre och vi utlänningar är mera bekväma av oss och slår gärna på AC:ns värmefunktion när det behövs.

tisdag 18 november 2008

Sisu bor inte här i staden

Torrevieja, nutiden: Min fisio har en väninna som fick barn för cirka ett halvår sedan. Hon är ensamstående efter en skilsmässa som kom när hon var gravid (ja det är en hel historia för sig, får bli en annan gång) och har inga föräldrar eller släktingar på nära håll.

När hennes mammaledighet tog slut stod hon inte ut med tanken om att stiga upp klockan sju, ställa i ordning och föra bort barnet, gå på jobb (här i stan) till klockan nio, komma hem och ha barn och hushåll som kräver skötsel. Så hon sa upp sig från sitt arbete.

Kyrkslätt, jättelänge sedan: När jag fick mitt första jobb efter universitetet var det inte fråga om annat än att flytta från Åbo till Kyrkslätt där vi råkade få en hyresbostad på en 45 minuters resa från det jobb jag hade fått. Första jobbet efter examen, då tackar man inte nej. Inga släktingar i närheten. Strax efter flyttningen blev jag tillfälligt ensamstående då J åkte in i armén som han/vi hade skjutit upp eftersom vi flera år tidigare när vi var nykära tyckte att det inte går att genomföra just då. - Allt är ju relativt.

Vår dotter var ca 18 månader och eftersom vi inte hade bil så tog jag henne på cykel till dagmamman, vintern igenom. Det fanns hala backar både uppåt och nedåt. Snösörja, regn. Kyla var minsta problemet. Detta efter att ha stigit upp halvsex eller så, för efter dagmamman skulle jag hinna till tåget för att hinna på jobb till klockan åtta. Till tåget åkte jag cykel, vintern igenom, för det gick bussar men väldigt sällan och på helt fel tider. På vintern kunde vägen vara oplogad för plogbilen tog skolans isbana först, klockan 6-7 på morgonen.

Men det var aldrig fråga om huruvida detta skulle genomföras eller inte. Medges, roligt var det inte alla gånger, men det genomfördes.

Inte utan min mamma

Min fisio som nyss avslutat sin 16 veckors lagstadgade mammaledighet har sin dotter hela dagarna hemma hos sin mamma. Till lunch åker hon och hennes sambo hem till mamman som har maten klar och väntande. Och så har de allt som oftast lunch där på söndagarna också.

"Inte utan min mamma". Min fisio är beredd att flytta vart som helst, om hennes mamma skulle få för sig att flytta ur stan.

måndag 17 november 2008

x dagar till jul

Så går man ute på stan och ser de vid den här tiden redan oundvikliga julskyltningarna. Så tänker man att oj hjälp nu redan och vem var det som skulle börja skaffa julklappar redan i september?

Det kommersiella är sig likt både i norr och söder. Men inriktningen är olika. Julsångerna här handlar inte om strålande stjärnor i den mörka vintertid utan mer konkreta aspekter på Jesusbarnets liv såsom hur Maria tvättade blöjor i floden och hur zigenarna (ursäkta romerna eller hur är det nu man får säga) stal blöjorna, eller något åt det hållet.

Julgranen ser mysig ut när det är mörkt, men när solen skiner på den mitt på dagen då känns den aningen utanför. Man vänjer sig.

Hur som helst, jul ska det firas i år också. Det ska bli en riktigt bullrande familjejul. Det blir säkert mera skrivet om det.

söndag 16 november 2008

Söndagkväll efter blå timmen

Katten ligger på huvudet i min fåtölj, vi har läst tidningar vid matbordet och nu är jag proppmätt på tidningar.

Jag ställde ner termostaten för det kändes för varmt, jag tömde diskmaskinen, fyllde på mitt glas med Carlos III och vattenglaset.

I morgon ska jag efter den här söndagsparentesen gå till kontoret efter Pilates, öppna högen med kuvert, skriva en faktura och se om det kanske borde städas.

Så ska jag försöka att inte oroa mig för mycket för framtiden.

Och helt konkret här närmast så ska jag försöka minnas att slå av värmen till natten, det blir annars för varmt och det stör den långa och sköna sömnen.

Söndagens blå timme

Jag har skurit upp honungsmelon till mellanmål och så ser jag att blå timmen närmar sig.


Lika magiskt varje gång. Fortsätter med tidningarna.

Kylan smyger sig in

Pizzan var god, det var skönt under markisen. Så tog vi en liten middagsvila, J snarkar faktiskt fortfarande. Jag har startat diskmaskinen och nu ska jag läsa tidningarna. Så här såg det ut cirka 16:30 när jag hade vilat färdigt. Det hade hunnit bli lite kyligt redan. Jag slog på värmen inne.


Nu undrar jag bara om jag ska väcka honom eller. Kanske inte, det är nyttigt att sova.

Söndagsrapport

Så gick jag min promenad i går. Till Mercadona där vi sammanstrålade J och jag, för han hade bowlat. Vi köpte vad som behövdes och hemma fixade jag lax på gurkbädd som är så vansinnigt gott.

Vi diskuterade våra dystra framtidsutsikter över maten och så lästes det tidningar. Klockan 20.30 gick jag i min efterlängtade säng och det var så oändligt skönt att vakna i morse efter en riktigt superlång natt. Full av goda vibbar och energi. Jag hatar att vara trött, det tar kål på tillvaron. Sova är just nu det bästa jag vet. Utöver att träffa Little Miss förstås.

J har åkt efter söndagspizza och den ska vi äta ute för det är osannolikt fint väder t.o.m. så att vi måste fälla ner markisen. Det har inte ens blåst upp till eftermiddagen. Lite senare blir det hastigt kyligt och då förskansar vi oss inomhus, slår kanske på värmen, läser lite och så tänker jag gå tidigt i säng igen.

Det tänker jag. För jag vill känna mig lika bra i morgon.

lördag 15 november 2008

Seg idiot

Jag har just slutfört mitt uppdrag med deadline måndag morgon. Som jag har kämpat för det var svårt och så var jag i ett skede rädd för att det blir tidsbrist. Det är inte utan att det har förekommit lite obestämda mardrömmar kring den saken.

Så äntligen frigjord från slaveriet som jag nu är kunde man tro att jag med ett språng tar mig ur stolen och ställer mig för en promenad i det strålande solskenet.

Men då jag har i bland så svårt för omställningar. Här har jag suttit så intensivt så jag är rädd för abstinensbesvär om jag stiger upp. Jag kan liksom inte tro att det är OK att lämna datorn.

Nej, nu går jag ut i alla fall, trots min sjuka tå. Ett litet varv i alla fall.

Viljornas kamp.

fredag 14 november 2008

Die hölle Rache

För det första, nu är det slutjobbat för i dag. Hjärnan är som ett söndertvättat gummiband.

För det andra, jag som så enögt har förespråkat Gisela Vivarella och nattens drottnings aria. Den är inte dåligt utförd, det säger jag inte. Så många gånger jag har lyssnat till den. Men i går kväll gjorde jag en sökning på ämnet eftersom jag ensam hemma ändå hade fastnat på Youtube och den goda Gisela har konkurrens. Det har hon definitivt.

Men nu undrar jag bara: hur ska jag hinna med att utforska Youtube, organisera foton, hålla reda på vilket telefonbolag som är bäst, optimera försäkringarna, torka damm, sköta uppdrag och kontoret, göra promenader, lära mig hur jag bäst använder mobilen, vara social, farmora tillräckligt, diskutera med J så att jag ens ungefär vet vad han sysslar med...

Jag räcker inte till. Och jag är inte ens insyltad i så många saker.

Nejvettni. Nu ska jag ta kvällsmål med rödvin och så ska jag ha en riktigt lång natt.

Stackars nordbor

Just nu i alla fall. Jag har inte läst en enda rad om hur härligt det är i november i Norden. Om det är någonstans jag inte vill vara just nu så är det i Norden. Jag vill vara här, just här.

Fast just nu är det faktiskt mörkt ute men det får det vara när klockan är kring halvåtta på kvällen

Jag ska jobba lite till och sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ta kvällsmål, gå tidigt i säng för nu känner jag för att ha en superlång nattsömn. I morgon jobbas det igen. Kanske söndag förmiddag också.

Men sen kanske jag stiger ur min översättarbubbla och tar tag i andra saker.

Ingen fredagslunch

Tyvärr. Men jag måste slutföra mitt beting och eftersom farmorandet har tagit av min arbetstid så blev det såhär. Can't have them all.

Men det var jädrans roligt att farmora och farfara tillsammans och det ingår i mina cunning plans att vi ska göra det igen.

torsdag 13 november 2008

My princess, No, My Angel

Min prinsessa har varit på arbetsresa i Israel och skriver intressant om detta i sin blogg. Ja, jag har egentligen alltid tänkt på henne som Min Ängel. Men prinsessa är väl ganska nära.

Det här med prinsessa är förresten hennes påhitt. För mig är hon My Angel.

Och, följande tanke, vad är min son. Han är ... så många saker. Kanske närmast kommer My Son and My Hero. Det kunde vara något annat också men jag kommer inte på det just nu.

Ja, och höörni förresten

I går när jag avhämtade Big Sister från skolan med Little Miss i kärran fanns det alltså många som kände Little Miss och så blev det frågor om vem jag är, för jag har inte varit där med Little Miss tidigare. Vilket alltså La Nuera har gjort så många gånger.

Jag var aningen ställd med hela situationen, att Little Miss skulle vara så välkänd (det är ju självklart men jag hade inte tänkt på det) och hittade inte genast de rätta orden. Som skulle ha varit "Soy la abuela paterna" (jag är hennes farmor). Medan jag stod och funderade på orden kom de välmenande spanska Little Miss-kännande mammorna på alla möjliga förslag, t.ex. moster eller faster, för det finns de här välmenande lokala förmågorna som fyller i så gott de kan när en stackars utlänning inte hittar orden.

Så stapplade jag, ställd som jag var, en förklaring om att det är min sons dotter vi har här, dvs. jag är La Abuela (farmor).

- Men du är ju så ung!

I detta land gifter sig folk SENT, de skaffar sig barn SENT och mor- och farmödrar är pensionerade exemplar som stapplar sig fram. Det finns mängder av dem på skolgården.

Farfara och farmora, en historia om en dag

J farfarade fram till lunch medan jag avverkade ett betydande beting på min översättning. Så gick jag till sonens hem med Soldatens ärtsoppa under armen och på så sätt kunde vi äta lunch tillsammans J och jag medan Little Miss var under uppsyn. Sonen kom också hem på lunchpaus och där åt vi ärtsoppa medan Little Miss kröp omkring.

Så gick sonen på jobb igen, jag gick hem och avverkade lite mera beting och kvart i fem kom J med Little Miss och Big Sister som hade avhämtats från skolan. Jag var lite imponerad för han hade kommit ihåg att ta med en bytesblöja och våtservietter. Jagmenaratt han inte har någon stark nylig rutin men det finns en uppmärksamhet som jag lyfter på hatten för.

Little Miss fick mellanmål (små ostbitar som hon petade i sig), Big Sister färglade en teckning och så gick jag till min fisio för behandling av en (lindrig) muskelinflammation. När jag kom hem hade sonen avhämtat de två fröknarna och J berättade att han hade bytt bajsblöja på vårt utdragbara köksbord/arbetsyta. - Hade du en handduk under? -Nej men det gick nog ganska bra.

Hos min fisio pratade vi oss genom de senaste månadernas händelser. Hon fick en dotter i juli och har nyss börjat arbeta igen efter den 16 veckors föräldraledighet som gäller här.

Det var nog inte en riktigt typisk dag men något liknande kunde gärna återkomma.

Nu har det förresten hänt

Övergången till något som närmar sig vinter. Det var nog någon gång förra veckan tror jag.

Det är skönt att slå på värmen en stund på morgonen och på kvällen. Vinterkläder börjar synas. Man ser nu skillnaden på lokalbefolkning och turister. Lokalbefolkningen klär sig enligt hur det känns i skuggan en kylig dag när man är utsatt för blåst och turisterna enligt hur det känns i solen i lä.

Jag kommer på mig själv att välja den soliga sidan av gatan i stället för skuggsidan. Så hade jag också en ganska tunn kofta. Snart kommer min älskade slängkappa av ylle och med pälskrage fram. Little Miss har på sig sin rosa fuskpäls när hon luftas ute.

Vi fäller oftast inte ut markisen om dagarna för det känns skönt när solen lyser in och värmer.

Här kommer vi igen till the mother of all facts: det är ljust, det är varmt i solen och det behövs inga galonbyxor för barnen.

onsdag 12 november 2008

Och så här har jag också upplevt min tillvaro

Det finns något i det här tjattrandet i mina vissa lokala kretsar som ger en viss kick. Och lite frustration också.

I går gick jag på Batuka (yesss, I did) och landar i en grupp kvinnor som med intensitet diskuterar matlagning. Men hörni de här diskussionerna är svåra för mig för alla talar samtidigt och det ekar i salen. Jag hänger inte med. Jag helt enkelt hör inte. Samtidigt är jag "all ears" för det är en inblick. Men jag kan inte delta för jag uppfattar inte allt de säger. Även om jag hade lust.

I morgon ska jag gå till min fisio (fysioterapeffft) och få en baklårsmuskel omskött. Det är hon och jag. Då går det bra att dialogera.

Ringrostigt farmorande

Little Miss är en riktig arbetsgivare. I dag skulle man ha fått ihop en film om hur det går när en ringrostig farmor tar hand om sitt synnerligen aktiva barnbarn.

Little Miss i matstolen, blir matad med blandning av ris, små skink- och omelettbitar, ärter. Gapar och äter, men visar så stort intresse för tallriken som står på tryggt avstånd att hon får den på sin bricka för det är ju pedagogiskt att barn får också pröva att äta med händerna. Mellan skedmatningarna praktiserar hon pincettgreppet på ärterna och får de flesta i sig. Ris som hon får på händerna skakar hon av sig och så får hon i en ouppmärksam bråkdels sekund tag om tallriken och för den ovanför huvudet. Sveper energiskt runt riskornen som hamnat på hennes bricka. När hon tyckte det var färdigmatat så sprutade hon ut det som fanns kvar i munnen.

Jag besparar mina läsare från vedermödorna med att byta nummer två-blöja på ett barn som inte alls vill ligga på skötbordet och har händer och fötter överallt. Det ordnade sig till slut efter en del extra putsning.

Så var det dags för den Stora Premiären. Farmor går ut med barnbarn i kärra. För att hämta Big Sister från skolan. Och hoppas att träffa på alla bekanta, men detta inträffade inte. Dock, i detta barnälskande land och med Little Miss som har STORA blå ögon, ljus hy och ljus början till hår, är det som att skuffa på Världens Medelpunkt. Alla tittar och vinkar och ler. Men hörni, det är något jag måste få göra igen. Jag syns inte men åtminstone har jag ett bihang som syns. Så förändras bilderna här i livet.

Ute på skolgården fanns det en grupp mammor som alla kände igen henne, för La Nuera har gjort dessa avhämtningar så många gånger, och jag bara följde nyhäpet med hur de spanska mammorna och storasyskonen kelade, pussade, ville ha pussar och trixade hit och dit med Little Miss. Så kom Big Sister ut och detta fortsatte en stund. Så gick vi hem till Sonen.

Efter leverans av barnbarn tog jag en taxi till frissan. Där jag satt aningen utmattad. Men det är nu igen färgat, klippt och fixat.

I morgon ska jag farmora igen.

Allvarliga rekommendationer

Det har varit en hektisk dag och jag ska berätta om mitt farmorande men först:

Freddie Mercury - the untold story (i tolv avsnitt) finns på Youtube och är helt osannolikt intressant. Obligatorisk tittning och åtminstone för min del en fördjupad respekt för vad detta fenomen till musiker och artist skapade.

Så utöver Nattens drottnings aria med Gisela Vivarelli är det Queen jag vill höra när jag riktigt vill få fram rysningarna.

tisdag 11 november 2008

Utöver farmorsporr

Jag har jobbat sent. Jag har gjort det för att jag ska hinna farmora de närmaste dagarna.

För att hinna med det har jag valt bort en del saker, omorganiserat en del. Pusslat.

Men här sitter jag, färdigjobbad (= slut i huvudet). Och så har jag porrat runt på Youtube (och nej, keep dreaming, ingen "sex with Paris Hilton") och som det händer ibland slinker jag in på Qeen och Freddie Mercury. För så vill jag vara. Begåvad och så så så himself.

Om jag kunde få uttrycka mig som någon person så vore det just han. Och nu talar vi inte om läggningar as such. Men han var ingen mellanmjölk. Han var en explosion. Och han gjorde fantastisk musik.

Men här går jag och blir allt osynligare och vad har jag att komma med egentligen.

Just get used to it.

Farmorsporr

I morgon och i övermorgon ska jag äntligen farmora igen. Det har varit alltför lite på sistone på grund av orsaker och nu ser jag så så så fram emot det. Helt lätt kommer det inte att bli. Gone are the days när Little Miss var nöjd med att ligga eller sitta på en filt omgiven av leksaker.

Men underhållningsvärdet är grymt. Och fascinationen över hur en varelse som denna utvecklas i sådan rasande fart. Hon har på sistone satsat enormt på den motoriska utvecklingen och kommer snart att gå utan stöd. Hon iakttar och härmar, ge henne en handväska och hon placerar omedelbart remmen över huvudet eller bär den i värsta Paris Hilton-stil på armen med handen i luften.

Stopp. Disciplin. Nog porrat.

Återkommer alltså

Jag måste gå tillbaka till i går. Big Sister var så överlycklig när jag tog emot henne på skolgården och så så så förväntansfull inför vad som väntade: DEGEN.

Efter en promenad hem till henne där hon för det första kommenterade den härliga tidpunkten (det var blå timme) och för det andra med jämna mellanrum stannade för att dyka huvudet i påsen för att insupa doften av nygräddade kanelbullar så återvände jag hem med en klump i halsen och ett löfte till mig själv att jag bara måste pussla ihop det så att vi kan ha dessa gemensamma stunder oftare.

måndag 10 november 2008

Vi har bakat kanelbullar

Japp det gjorde vi. Jag hämtade henne från skolan hem till färdigjäst deg. Goda blev dom och doftade hela vägen hem till sonen.

och så hade jag tänkt skriva lite mer men J ringer från restaurangen där vi har blivit bjudna på middag och jag måste rusa

återkommer

söndag 9 november 2008

Söndagspromenad

Kring halvtvå gick jag ut för att idka lite söndagsmotion i det strålande vädret. Jag fick en viss längtan till ett lokalt söndagsfenomen.

Den tiden på sön- och helgdagar är det när alla går ut i söndagskläder, strosar runt lite och parlerar med bekanta före söndagslunchen. Matdofterna svävar ut från restaurangerna och hela luften andas söndag, söndag och söndag. Före tolv-ett, knappt en rörelse ute på gatan. Sedan väller söndagsfolket ut, ur trappuppgångarnas och husens dörrar, ur bilar.

Vi hade dock bestämt att vi satsar på middag i stället för lunch för J har ett möte klockan fyra och det passar inte ihop med söndagslunch, som inte ska vara någon quick fix. För har det varit söndagslunch ute ska det helst inte finnas något annat att ta hänsyn till mera den dagen, utom att förstrött läsa tidningar och slötitta på teve.

lördag 8 november 2008

Lättja 2.0

J åkte till Valencia för att bowla. Steg upp fyratiden eller så. Har man ett brinnande intresse för sin hobby så har man.

Min favorithobby är att vara lat. I dag är jag ensam och utan akuta plikter så då ägnar jag denna hobby mitt mest brinnande intresse.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, havet glittrar och jag ska strax avnjuta resterna av gårdagens lunch med något lättläst ute på terrassen och om solen blir för odräglig så kan jag ju släppa ut markisen.

fredag 7 november 2008

Underliga saker

I bland får jag saker inte sådär på en gång i sitt sammanhang. På grund av förvirrad tankefunktion eller liknande orsaker. Och det här är något jag säkert måste vänta till i morgon med för att få riktigt klart för mig..

J kommer hem efter att ha kört prospekt till flygplatsen. Kommer hem för att byta kläder inför en konsert med lokal körer. Habaneras. Ricardo la Fuente.

Han har med sig en flaska god whisky från de tacksamma prospekten (vilket inte berör mig, för jag dricker inte den sorten) och EN BANAN.

Vi hann inte diskutera desto mer, men ... JAG ÄR INTE HELT PÅ DET KLARA.

En flaska god whisky och en banan.

This is my life.

James Bond, lost in space

Ursäkta mig, Tyskungen för jag lånar ett inlägg från din blogg för jag är SÅ, SÅ, SÅ av samma åsikt. Inlägget har rubriken Quantum of Soulless. Jag själv har inte och tänker inte göra det, för jag såg den föregående Bond och bestämde mig för att sluta för det är inte "good old Bond längre".

Så här skriver alltså denna utmärkta bloggare och skribent som har min respekt i allt annat han skriver, och denna gång Bond alltså:

[citat börjar]"Nu har jag sett den nya Bond-filmen. Quantum of Solace. Vilken jävla stinkare!

Låt mig sammanfatta handlingen. Bond har en huvudfiende. Mr. Greene. Han ska föreställa någon form av elak superskurk. Han är i sin tur underhuggare till Mr. White. Som är den verkliga skurken. Bond är jävligt sur på Mr. White då han hade ihjäl Bonds kärlek ”Vesper” i förra filmen. Detta hade jag redan glömt, och mycket av handlingen bygger på att man har det färskt i minne. Man förutsätts känna Bonds intensiva själsliga smärta över hennes död, men det känns bara fel och konstigt alltihop. Lite som när Bond gifte sig i ” hennes majestäts hemliga tjänst” då spelad av George Lazenby (som gestaltade Bond i en film i slutet av 60-talet). För Bond kärar inte ner sig. Han utnyttjar och blir utnyttjad.

Tillbaks till superskurken. Och där har vi problem. För Mr. Green framstår inte alls som speciellt ond. Han går mest omkring och beter sig yvigt och ser skelögd ut. Visst, han framstår som lite osympatisk när han hotar att putta ner sin flickvän i vattnet vid ett tillfälle. Men jag blev ungefär lika rädd för honom som jag blev den där gången då klassens mobbare sprang omkring runt poolkanten på gympan och ”hotade” att putta i oss. Det var var på högstadiet. Och jag var inte speciellt rädd den gången heller. För det var inte så djupt i skolbassängen.

Mr. Greene ska i alla fall vara väldigt illvillig och elak. Men det ondaste han gör är att dämma upp lite vatten i en bassäng, för att sedan försöka sälja det till ett överpris till en Boliviansk diktator. Här talar vi alltså om en löjlig liten pool. En ömklig liten vattenreservoar som påminner om en insjö. Men Mr. Greenes existens bereder ändå Bond sådan vånda att han går omkring och ser ut som han tänker skära av sig båda handlederna vilken sekund som helst. I hela filmen ser han ut som han sålt smöret och tappat Walter PPK:n.

Alltså allvarligt talat! Hade detta varit min barndoms Bond så hade storyn sett helt annorlunda ut. Då hade Bond nästan blivit lustmördad i början av filmen, kanske av en hord av bepansrade och snökamouflerade stridsvagnar utrustade med roterande sågklingor. Han hade räddat sig genom att dödsföraktade köra rakt ut från ett lodrätt stup med sin snöskoter. Och precis när man trott att ”nu är det kört” så hade han tryckt på en blinkande röd knapp, och skotern hade förvandlats till en raket med vingar. Och han hade undkommit oskadd. Flygande. Rakt in i solen. Samtidigt som han avnjöt en Dry Martini. Med ett snett leende.

Och superskurken hade varit ond.
På-riktigt-ond, och inte sådär mellanmjölkstarvlig. Istället för att lägga beslag på lite vatten så hade han låtit installera värmeslingor – såna som man har i vattenkokare – i alla världens hav. För att sedan hotfullt proklamera (naturligtvis på en storbildsskärm, och med fingret på aktiveringsknappen) att hans avsikt är att koka haven torra om de inte tillmötesgår hans fullkomligt orimliga krav. Detta säger han inför alla världens ledare som av en ren händelse råkar befinna sig i samma rum.

Superskurken skulle ha ett långt ärr från hjässan ända ner till lilltån.
Och hans enda vän är rimligtvis den vita tiger som han sitter med i knät. Sen skulle han skratta hånfullt och avgrundsdovt. Samtidigt som han sakta klappar tigern. I bakgrunden ser man hur hans underhuggare förbereder ett bad fyllt med elektriska, köttätande, och naturligtvis radiostyrda japanska karpfiskar. Badet är speciellt avsett för den gode noll-noll-sju.

Bond skulle – mellan diverse tillfälliga sexuella möten – naturligtvis rädda världen med vänsterhandens lillfinger. Och han skulle göra det med ett charmant och snett leende. Filmen skulle avslutas med att han ljudlöst gled iväg i en lyxjakt på en glittrande ocean. Kanske i Medelhavet, bortom all mobiltäckning. Tätt omslingrad av världens donna. Drickande sin Drajja. Samtidigt som ”M” fruktlöst försökte få kontakt med honom.

Inget av detta fick jag se.
Jag saknade leksakerna. Jag saknade ”Q”. Jag saknade den gemene och genomonde elakingen. Och framförallt saknade jag den fantasi som alltid utmärkt en bra Bondfilm.

Dessutom är filmen illa klippt. Manuset är stundtals totalt osammanhängande och handlingen står emellanåt helt stilla. Jag höll faktiskt på att somna två gånger. Trots att jag nickade till så tyckte jag mig uppfatta minst ett klaff-fel vilket inte borde få förekomma i en så här påkostad film. Någonsin.

För att sammanfatta.

Vill jag se en Bourne-rulle så går jag på en Bourne-rulle.


Vill jag se Bond så förväntar jag mig Bond.

Inte den här själlösa skiten.

Ska det vara så jävla svårt?"[citat slutar]

Nu undrar jag om någon kommer att stämma mig för copyright och liknande. Får man fritt citera bloggar? Och jag har gjort ett kardinalfel för man ska inte kombinera citattecken och kursiv stil men jag ville göra det att jag gör ett citat så tydligt det bara går.

Jag är hursomhelst så HELT överens med vad han skriver.

Nästa kök

jag bebor ska ha en jättediskho som gott och väl har plats för att skura rent en ugnsplåt. På längden och på tvären. Inget rinn ner på golvet.

Keep dreaming.

Broccoli och kanelbullar

Sonen, La Nuera och Little Miss kom nästan en timme försenade, för Little Miss hade petat bort menyknappen på La Nueras telefon och sonen måste fixa en ny telefon åt henne innan de kom.

Big Sister avhämtades från skolan, hjälpte mig i köket. Sneglade på de kallnade kokta grönsakerna. Frågade om hon får ta broccolibitarna för "broccoli får jag aldrig i skolan".

Och så kom vi överens om att på onsdag ska jag hämta Big Sister från skolan och så ska vi baka kanelbullar hon och jag.

Äntligen. Det var alldeles för länge sedan sist.

Läs Vimmelmamman

Hon heter Lotta Gray och är vimmelreporter på Se&Hör.

Det låter kanske inte så seriöst, kunde man tro. Men vad som gör hennes blogg mycket speciell är att hon vid sidan om jobb och familj har cancer och genomgår behandlingar som hon beskriver med distans och humor. Hon skriver mycket öppet och modigt om sin vardag och sina känslor och låter inte sjukdomen ta bort de glamorösa bitarna av livet. Så skriver hon väldigt bra också, reporter som hon är.

Här har vi en person som inte sitter och snyftar framför bloggen. Kanske ni har hittat henne redan, om inte, så finns hon här.

Nu ska jag dammsuga lite så att Little Miss inte blir att se ut som en dammråtta efter att ha avverkat våra golv. Så ska jag förbereda Schweizerkorv och vi får festa upp den sista finska korven i kylskåpet. Linssoppan får vänta till nästa gång.

torsdag 6 november 2008

och då finns det dom som tror

att jag har suttit hela kvällen framför datorn och snyftat framför min blogg.

Det stämmer inte alls.

Jag har läst många andra bloggar också. Teve orkar jag inte med just nu. Så har jag också jobbat lite, för lat är jag inte.

Fyllt och tömt torken, sådana saker. Funderat på var jag ska servera till lunch i morgon. Jag tänkte lite på linssoppa med starkt kryddad chorizo i, men då måste jag nog fixa något skilt för Little Miss. No problem, as such.

Consistency, hello

Borde det vara Farmor Anka hela vägen, Kyrkslätt till Torrevieja hela vägen? Något annat hela vägen?

Det här går mycket på känsla och allt ingår in allt.

Så här känner en Farmor Anka just nu, en person som i tiden har flyttat från Kyrkslätt till Torrevieja.

Nu ska jag inte skvira mer idag (det är inte felskrivet, det är grundsprååtji).

stirriga ögon på tangentbordet

Ska jag hitta på en berättelse om hur bra allt är

eller

ska jag berätta om hur svårt det känns just nu.

Me, me and meee.

Be honest.

Jag kan inte annat.

Men det kommer förstås andra dagar och andra tider.

Och med en känsla av en viss skräck trycker jag på Send-knappen. Blotta sig på detta viset.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva och inte skriva

Vi lever i underliga tider.

Kanske borde jag börja föra en riktigt privat och hemlig dagbok där jag skriver saker jag inte vill besvära mina bloggläsare med.

Men dessa svåra tider påverkar oss. Likaså sonens familj. Det känns orättvist.

Så har min dag varit idag.

I morgon har vi fredagslunch.

onsdag 5 november 2008

Unable to stop

När jag var riktigt liten, och det här har min mamma rapporterat för jag minns det inte själv, så tyckte jag att när något var roligt så skulle vi göra det "heeela dagen".

Det sitter lite i. När jag skrivit ett inlägg så tycker jag att jag kunde hålla på att blogga riktigt hela dagen.

Men just nu finns det inte så mycket att skriva om, utom att J har kommit hem, torktumlaren går, solen har gått ned över Medelhavet och zombiekvällens några timmar väntar.

I morgon väntar en ny dag.

deliverato est

Ursäkta mitt hemmagjorda latin som är garanterat fel men någon med latinkunskaper får kanske upplysa mig om hur det heter på riktigt. Jag har jobbat väldigt, väldigt intensivt med synnerligen krävande uppdrag som jag nu har levererat och nu känner jag mig helt nedklubbad.

Den här kvällen kommer att gå i zombietecken och så blir det högst sannolikt en synnerligen tidig däckning. I morgon går jag på gym vilket jag inte har gjort på en dryg vecka och så ska jag försöka ta tag i mitt liv igen.

Ta mig tid att smälta intrycken och samla foton från vännernas besök, skicka foton till min mamma från hennes besök, ordna upp allt vi tagit hem från La Calma, börja lite småningom på mitt följande uppdrag.

Nu är det här ju ingen världspolitisk redaktion, men jag måste uttrycka min tillfredsställelse med utgången i valet i USA. Hoppas det kommer nya fläktar, nytt hopp, liv och rörelse i stället för den här nedtryckta andan som just nu råder. Och så hoppas jag att den här katastrofen Palin aldrig visar sitt ansikte igen.

Vi har i dag fått en ny granne. En trevlig dam flyttar in i lägenheten bredvid. Det förekom vissa problem med flyttbilen på grund av smala gator men jag antar att det ordnade sig.

Som jag hoppas att det här eländet ordnar sig. Jag ser mig i en soppkö....

tisdag 4 november 2008

I bland fattar man inte hur rik man är

Inte penningmässigt, men annars.

Jag hade nyss ett långt samtal med G. Mycket givande. Eller hur ska man karakterisera ett samtal med en person som man kan ventilera alla sorters saker med helt fritt.

En rikedom kanske.

Nej det räcker inte. Hursomhelst, det var så så så... Som alltid.

Jag har två personer här i världen jag ventilerar allt möjligt med. G är den av dem.

Konstig känsla

Vi har fått in nya rekordlångvariga gäster på La Calma. De ska bo över hela vintern.

Det var inte riktigt så det var meningen från början med den platsen, tänkt för "friends and family", men när man i dessa tider får ett erbjudande får man väga mellan alternativen och tänka lite på pengar också.

Det känns konstigt samtidigt som det känns bra. Inte för att vi hinner vara där så mycket, men nu är platsen upptagen fram till våren. Någon annans hem. Det är samtidigt skönt att någon vi riktigt kan lita på bor där och håller i skick. Mannen är en riktigt händig en, så han ska bl.a. fixa övre skåp i köket och så vet vi att där har vi en bra fixare om det behövs för andra ändamål någon annanstans.

Det finns ett oändligt behov av dessa händiga personer som kan fixa saker man inte själv klarar av eller hinner med.

Nu måste jag bara studera Ikeakatalogen riktigt grundligt för att se vad det kan bli för övre köksskåp. Det går inte att få exakt samma som de ursprungliga, vi vill inte byta ut originaldörrarna, så de nya skåpen måste ha dörrar som på något vis är i harmoni med vad som finns.

I-landsproblem.

måndag 3 november 2008

Last words, igen

J kommer hem efter arbetsdagen, efter lämningen på flygplatsen, efter bowlingen.

"Vill du ha en ostsmörgås och ett glas vin?"

Jo det vill jag.

Sedan godnatt.

Nejmenf*n nu klonkar hans telefon. Definiera begreppet ledig tid, will you.

En måndagkväll som denna

Början av november. Det är världens skräpväder över mest hela landet. Vi har det ändå ganska bra med rätt mycket sol och så men kallare än vanligt är det. Blåst så inih-e har det. Det är störande, särskilt som vi hade gäster.

Vad kan man göra. Inget. Lyfta upp händerna. Väder, finanskris, bolånekris, livsmedelskris. KRIS KRIS KRIS.

Folks, vi behöver ändå leva vårt liv så gott det går. Little Miss gör upptäktsfärder i sin tillvaro med all den sprittande och smittande glädje som ett nytt liv för med sig.

Vad mera kan jag säga.

Happy landings

Både till våra vänner och till min prinsessa som åker till Israel på arbetsresa. My princess, låt intet ont hända, ni ska hit över jul och nyår, remember.

avskedsnostalgi

Så åkte dom. Jag känner fortfarande avskedskramarna i kroppen. Det känns vemodigt.

Det är så mycket jag hade tänkt att vi skulle göra men så räckte tiden inte till. Nästa gång, folks.

Men oj vad mycket roligt vi också hade för oss.

söndag 2 november 2008

A day to die for

Egentligen har jag haft mer eller mindre huvudvärk hela dan. Det blev sent i går, efter Capis var det GT och brandy plus musikspelande (och inte minst Povel Ramel) långt efter midnatt och timmarna bara flög iväg.

Natten blev för kort och dricka brandy efter midnatt är aldrig någon höjdare sådär dagen efter-sett.

MEN MEN och NÅVÄL NÅVÄL. Solen sken, jag gick ut på en lång promenad, så jobbade jag lite och körde efter våra vänner. Vi åt lunch på närmaste hörnrestaurangen (San Julian / Diego Ramirez) och deras ugnsbakade Cordero lechal (spädlamm) är inte av denna världen. En Rioja Crianza till. Campillo, vad annars.

Kaffe med banankaka hos Sonen och familj. Little Miss har börjat göra "cruising", dvs. när hon har tagit sig upp och stå så går hon längs t.ex. soff- eller bordskanten.

Hennes ordförråd är än så länge inte så mycket att tala om, det är mest joller och ljudprovning. Men den lilla rackaren byter jollerljud när hon hör talas svenska. Hon kan jollra på engelska och på svenska.

Det ni.

fredag 31 oktober 2008

En sak till, dag 11

Det sällskap vi har här just nu, de har den bästa feel good-factor jag kan tänka mig. Bara så att ni vet.

Apelsinlundar och pinjeskogar

Till gamla tider flyr min tanke.

Detta instiftat efter prat med våra vänner som nyss har besökt platsen där vi bodde först när vi kom till Spanien.

När vi på den tiden bodde i huset utanför San Miguel var vi högst uppe på gränsen till en dal. Dalen var på den tiden full av apelsinlundar, pinjeskogar och bortom den fanns höjder med mera pinjeskogar. Det är numera rätt fullbyggt. Det är inte samma som det var förr.

Vi var förvisso utsatta av nordanvinden vintertid, men för övrigt...

När apelsinträden blommade i maj och den bedövande, underbara doften låg över hela tillvaron.

När solen lade sig efter en het dag och doften av örterna (timjan, rosmarin allt som växer) och pinjeskogen steg upp i luften.

När solen gick ner bakom bergen bortom dalen och det var ett nytt skådespel varje kväll.

När det blev mörkt och det inte fanns någon ljusförorening och man kunde se alla stjärnor.

När det blev kväll och det enda man hörde var en eller några grodor i fjärran.

Så var det då. Det går inte att få tillbaka, men det går gott och väl att vara lycklig över att det fanns och att det finns minnen.

Meteosat, storm och lunch

Och vad är det här? Så här ska det inte vara! Till och med Irland har mindre moln än vi!!

Imagen del satélite Meteosat del 31/10/2008 a las 15:30 h.

Men ser ni de små molnfria snuttarna på sydöstra kusten. Det är vi!!

Men blåste gjorde det i dag, storm. Jag tog våra gäster på butiksrunda i Torrevieja och det inhandlades barnbarnskläder och skor. Kollades blingling men inga inköp Vi blåste nästan bort på väg till tapaslunchen men när vi väl kommit in och tömt ställets förråd av Campari hade vi Jamon Iberico con Queso Manchego, Morcilla de arroz a la plancha, Verduras a la plancha, Chorizo a la plancha, bröd med (en helt underbar) alioli och tomatröra och en underbar ostkaka till efterrätt, med kaffe och, förstås, en generös portion av Carlos III.

I morgon ska vi ha middag på Capis. Där firar vi alltid allt som är viktigt.

EDIT: alioli heter det på spanska, aioli på svenska

EDIT 2: Den här Meteosatbilden tycks leva, den ser just nu inte ut som när jag fogade in den. Never again.

torsdag 30 oktober 2008

Dag jaghållerinteredapå

I morgon ska jag göra shopping med våra gäster. Det sitter väl efter flera dagars maratonjobbande. För om inte, skulle stolen vid datorn växa fast i min rumpa.

Det är lovat åskväder till i morgon. Pliispliispliis, inte förmiddagen åtminstone. Helst inte senare heller, flyg förbi, förbi.

Jag plågas av längtan efter Little Miss. Vi kan inte ha fredagslunch i morgon och jag vet inte hur jag "ska vaal levandes bärgand". Vi måste fixa något under helgen.

Det man inte gör det har man inte gjort

När jag har lagt mig kommer jag på alla möjliga fina uppslag och hur de kunde läggas upp på bloggen. Men då är jag slö redan och vill inte gå ur sängen och börja aktivera och skärra upp mig så att jag går miste om sömntåget.

Då är mitt medvetande liksom delat i två delar av vilka den övre känns ganska tung och säger att det är dags att slappna av och den undre surrar på med alla möjliga tankar.

Men det är lite synd om alla de goda idéerna. But one of these days. De finns kvar någonstans i bakhuvudet.

onsdag 29 oktober 2008

Ljusknarkare

I dag har jag varje gång jag rört mig i lägenheten berusats av hur ljust det är och hur annorlunda allt ser ut när det kommer in massor av ljus.

Det är inte bara det att vi haft skräpväder och och inte så mycket sol som vanligt den senaste tiden och det att när man bor här blir man så bortskämd med ljuset. (Några dagar utan sol och katastrofen är nära. Man blir en riktig ljusknarkare, det blir man.)

Det är också det att det är höst och eftersom solen ligger lägre än på sommaren så skiner den mera in.

Vi har det riktigt bra här just nu. Särskilt som det snöar och riktigt ordentligt skräpar i delar av detta land. Det är här man ska bo. Just här.

Jag blir hög

av dagar som denna. När man drar upp persiennen och ser solen lysa på havet, luften är hög om än kall och det är ljust, ljust och ljust.

tisdag 28 oktober 2008

nya tag

I dag ska det inte bli någon gnälldag. Kavla upp ärmarna bara. Lite började axlarna åka upp då jag inte lyckas med en tabellinställning i Word, men ner med dom bara. Word rår ändå ingen på.

måndag 27 oktober 2008

Och nu borde jag

skriva något mysigt och utjämnande.

Nix.

Det känns fortfarande inte så bra. Jag brukar ha förkänningar om saker och just nu är jag orolig om att något otrevligt ska hända. Eller så är jag kanske bara orolig för mina deadlines. Eller för något annat. Jag är ganska bra på att analysera och ha förkänningar men just nu får jag inget grepp.

Jag försöker lugna mig med att tänka på Little Miss. Vad hon har gjort, vad hon har uttryckt. Sammalunda för Big Sister.

Allt detta har säkert sin förklaring. Invänta och se.

One of these days

En del dagar går allt inte så bra. I dag är en av dem. Inget har väl gått direkt dåligt heller, allt bara känns fel. Det känns att allt jag gör eller försöker göra går fel.

I morse när jag steg upp och det kändes grått och dystert (ja alltså den här berömda spanska solen har lyst med sin frånvaro alltför mycket för vädret mest bara skräpar och är inte alls som det ska och jag har superdåligt samvete för vi har gäster som har kommit till sol och värme och så är det annars inte heller roligt när man varknar till en grå och lite kylig måndagmorgon och deadlinsen hänger över en och nyss har jag försökt ordna upp mina borttappade koder för att nå mobiloperatörens hemsidas viktiga punkter och det går inte som det ska och nu bara orkar jag inte mer och spänningsvärken mellan skulderbladen och i nacken blir bara värre).

Lunchen ute på terrassen var OK och det var t.o.m. sol (jag tänk att man ska måste skriva så, för sol är standardvärde här, inte undantag, utom denna oktober månad tydligen) men praktiska problem hänger på och blev avhandlade för någon gång måste också det göras.

Jag har så väldigt svårt att ta en avslappnad attityd just nu.

Så många som har det svårt och det är kris och katastrof och börsfall (inte för att vi har något på börsen men denna stämning...). Jagmenar vart är vi på väg?

Nejhörni, ni får ursäkta gnället men så här har den här dagen varit. One of these days.

lördag 25 oktober 2008

Den här obestämda blåa färgen som bakgrund till texten. Not sure. Den är liksom smutsig på något sätt. Dock så gillar jag den gröna lime-färgen till höger.

Vi får se vad det blir av det hela.

Duettövning

J och jag ska uppträdda i kväll med ett par boleros vid ett tillfälle (ja, det är Lionsmiddag med dans).

Vi har inte sysslat med mycket duett på de senaste 15 åren, senast sjöng vi på en kafedoria för snart ett år sedan, då också med övandes av noter och text i bilen på väg till vart vi skulle. Vi har det inte som aktivt intresse så att säga.

Det ingår alltså inte i vår tillvaro som någon rutin. Men när man nu tillfrågas och inte har mod att säga nej.

Det är egentligen inte helt och hållet roligt, sitta genom middagen och veta att före efterrätten Ska Man Prestera.

Övning 1 (torsdag):

Noter i handen. Vi kör i gång. J tar stopp. "Du är väldigt hög, vet du det?"

"Jo men jag är ju inte uppsjungen, vetja."

"Jag säger bara så att du ska veta."

Övövöv.

Du är fortfarande väldigt hög, hör du inte gitarren?"

Jag tar mina toner så lågt jag kan och försöker med "Vi tar det här som en övning på texten, okej?"

I dag har jag sjungit upp mig sådär lite ett par gånger. Tänk Pilates, tänk magmuskler. Det är där sången kommer från också.

Ny look, får se hur länge, och förresten dag 6

Mitt akuta YÄK mot det tråkiga bruna har nu resulterat i ett nytt utseende. Jag måste se lite hur jag vill leva med det. Smaka på det och pröva mig fram. Det kan komma nya ändringar framöver.

Det här med att välja mellan standardpaletter... Vad man än väljer finns det någon annan som ser ut på samma sätt. Det är något som stör mig en aning. Jag vill ha en blogg som är bara me, me, meee.

Vi ska väl nå dit en dag.

fredag 24 oktober 2008

Boring, har någon förslag

Jag är trött på min bloggs visuella look.

Den är föralldel saklig och brun och ....

Med hänsyn till innehållet och stilen, finns det några förslag hur det kunde se ut?

Färger, image, me, me, meeee

Finns det någon out there som har en synpunkt på hur jag borde "se ut".

ALLA kommentarer välkomna.

Ska du blogga

frågar J och jag säger att först ska jag ordna upp köket i min egen ro. Det är min terapi och hör till rutinerna efter besök. Varva ner, sortera tankarna och vid sidan om fixa porslinet.

Little Miss var förstås i centrum. Vandringspris från famn till famn. Oemotståndlig och på gott humör. Så hämtades Big Sister hem från skolan.

Och så vidare. Familjeidyll.

Efter att son med familj åkt hem lyssnade vi och våra gästande vänner på god och rolig musik. Så åkte de taxi hem till sitt boende.

"Jag dör nog snart" Så brukar min mor säga när något bra händer som är för bra att vara sant.

torsdag 23 oktober 2008

Percebes och lite marinbiologi

Så här ser percebes ut. Latinskt namn pollicipes pollicipes. På svenska långhals (tråkigt namn). De bästa och dyraste exemplaren fångas i Galicien. De bästa exemplaren är de som har utsatts både för sol och för starka vågor, som har vuxit i kallt och syrsatt vatten. De är rätt korta men intensiva i smaken. De billigare icke-sol-och-våg-utsatta varianterna (särskilt från varmare vatten) är längre, smalare och vattnigare.


Man tar dem isär och äter en och en. Godiset är det som finns innanför det mörka sega skalet.

De är hermafroditer men fixar inte självbefruktning. Så det går ägg och spermier omvartann i havet och så uppstå larver som driver runt och sedan fäster sig på ett underlag med hjälp av sitt cementlim som de har i basen av sin mörka kropp. Sålunda växer de i kolonier. Man kan väl anta att en och annan larv förskansar sig intill sin förälder. Eller om larverna går ihop i koloni ... här tar mina googlade kunskaper slut.

Så här kan arbetsförhållandena se ut för yrkesgruppen percebeiros, dvs. de som skördar percebes.

Varje år drunkar ett antal percebeiros i arbetet. De svåra skördeförhållandena är en av orsakerna till att percebes är bland det dyraste som finns i skaldjursväg.

De är också fulla av mineraler och B-vitamin samt synnerligen fettfattiga. OCH SMAKAR GOTT. Och när det är säsong kan vi få dem på våra favoritrestauranger här i Torrevieja!!

Ja nu har jag försett er med en massa intressant information. Eller hur?