onsdag 22 februari 2017

Nu har det hänt

Den korta väntan efter försämringen tog sitt slut. Hon fick en snabb, fridfull och smärtfi avfärd, min mamma. De senaste åren har hon ju inte varit riktigt närvarande, demensen söndrade hjärnan och möjligheten till meningsfull tillvaro, men hon var väl omhändertagen och behövde alls inte lida.

söndag 19 februari 2017

Nu är det en nervig väntan

Min drygt 95-åriga mamma håller på att ge upp. Hon har på sistone varken velat äta eller dricka. Hon har smärtlindring och bra omvårdnad på alla sätt. Men som att det känns konstig och gråtigt. Och denna väntan. Är det timmar, är det dagar? Till när ska jag beställa flyg för begravning?

torsdag 16 februari 2017

Sinulla on kaunis ääni

"Du har en vacker röst". Ja så sade hon, min sånglärare för länge sedan, men jag gjorde inget av det. Vilket slöseri av ett liv.

Tröstlösheten med Aleppo och allt annat som händer i världen

Det finns upprop för det ena och det andra. Man borde känna empati och ta del av eländets verklighet i djupet. För att förstå. Men hörni. Om det bombas och görs elände här och där så är det resultatet av politiska skeenden och vi kan sörja sönder våra själar, och sedan känna oss lättade för att vi deltar i demonstrationer. Den nakna sanningen är att det inte ändrar på något. Hungerstrejker för att reducera manligt våld i hemmen? Vilken våldsbenägen man tar ad notam? Riksnyheterna rapporterar alla fall de hittar. Jo bra att vi får veta, men det ändrar inte på något, utom kanske att något offer tar mod till sig att anmäla. Eller inte. Vad jag vill få sagt är att det som händer, det händer. Och det som vi inte kan påverka bör vi förvisso vara medvetna om men sådana skeenden ska inte förstöra vår tillvaro. Om vi inte kan göra en konkret, jordnära och verkligt betydande insats så tycker jag att en demonstration som lättar på samvetet inte hjäper så mycket för dem som hjälpen behöver.

tisdag 14 februari 2017

Sånt händer

Förargligt. Jag gick miste om min plånbok på stationen Chamartin i Madrid. Vet inte hur det hände, men minns senaste gången jag använde den. Frågade här och där, men nix. Jag hade shoppingpåsar och -kassar och bråttom och kan ha lämnat den efter mig eller tagit miste på handväskans öppning. Råndad blev jag inte. Det var en söt rosa plånbok som inte innehöll många pengar, men förstås kreditkort, körkort osv. Håller på att åtgärda och få nya exemplar. Det ordnar sig, men extra besvär är det ju. Och hur jag än försöker känna mig lugn, och maken hjälper och anklagar inte, så reagerar kroppen med nippor och nässelutslag som kliar som bara den. Har man psykosomatiska anlag så har man. För övrigt är livet OK. Allt går vidare.

fredag 10 februari 2017

Bloggnerven undrar

Ja och jag håller på att dammsuga och dammtorka och allt annat som behövs. Men pauser behövs också. Skriva lite blogg som tankarna under dammsugningen väcker. Så att: Min bloggnerv undrar nu om mitt liv definieras av att vara farmor och mormor. Det fanns en fas då jag gav allt in. Den känns nu förbigången. Barn är barn med sitt liv. Högst älskade och vi har bra kontakt och de ger mig stort stöd och förstående i mina svårigheter. Barnbarnen har god och älsklig kontakt med fammo, faffa, mommo och moffa. Och vi är väl i vissa mått viktiga för dem. Men de definierar inte vårt liv. När jag startade bloggen var farmorandet högt i kurs. Nu känner jag att min profilering borde få en annan tyngdpunkt. Funderar på detta.

torsdag 9 februari 2017

Plötsligt

Jag har sjungit i körer, jag har tagit sånglektioner och till och med avlagt en examen i sång, och ändå känt att nej, det lossnar inte. Och jag gav upp, fick inte det till. Jag sjunger numera inte regelbundet. Enda gången är lystringssången på Lionsmötet en gång i månaden. Och de senaste gångerna har det flutit på som bara den, efter allt kraxande. Som att alla läror jag fått i mitt liv har hittat sin utlösande punkt. Så plötsligt har jag det som jag borde har haft för alltför länge sedan. Vilket slöseri av ett liv.

Föresatser och realiteter

I morse skulle vi så stort ta en ordentlig promenad, som vi har föresatt oss att regelbundet göra. Gick upp efter en kort natt (det var Lions-möte i går med påföljande middag och sällskapandet med trevligt umgänge ville aldrig ta slut). Så kom den alltför tidiga morgonen efter alltför många toabesök efter vattensörsplandet (min tur att köra) och en olyckligt sen tekopp, och det tänkte aldrig bli något slut på nysandet och snörvlandet. Kyligt och pinblåsigt ute. "Vi tar det på eftermiddagen i stället". Så dök det upp brådskande saker och här sitter jag opromenerad med undantag av en kort tur på stan för ärenden. Det är nu bara så, att i vår tillvaro är det tidiga morgonrutiner som gäller. När den morgonmogna dagens tillvaro har slirat vidare med sina utvecklingar så kommer det alltid något i vägen. Men kall blåst om morgonen, där går min gräns. Jag hatar när det blåser. Det känns som att allt går runt på ett fel sätt i huvudet.

söndag 5 februari 2017

Buljongkok

Numera kokar jag egen fisk-, grönsaks- och kycklingbuljong. Inte för att känna mig präktig eller medveten enligt dagens läror, utan för att buljongtärningarna från butiken smakar skräp. Någon invänder att det tar så mycket tid. Jag invänder tillbaka att man slänger in det som krävs i en kastrull och låter det koka. Sen får det sila av över natten och följande dag femtiden (när man liksom inte orkar med någon vettig tillvaro) eller någon annan tid som passar fyller man på behövligt antal frysförpackningar. Tadaa. Och en av våra bästa satsningar var ett helstort frysskåp.